Då barn hamnar i affekter, blir sorgsna, arga, förtvivlade så är det så det är. Vuxna som gör barnen till sina affekter, sina ilskor, sina förtvivlanden, sina sorger och börjar tala om barnet som om det ÄR och inte att det genom relation kan BLI så överger man.
Detta att beskriva barnet som att barnet ÄR gör att de som tror sig veta hamnar fel och snett och skadar. Det enda barnet ÄR är att barnet ÄR där. Det enda barnet gör är att beskriver sig på det sätt barnet kan beskriva sig. Det är det språk barnet har. Då barnet har hamnat i affekt av något som helst slag så är barnet i sitt tillstånd.
Men detta tillstånd behöver en relation. Om relationen försvinner eller om relationerna förklarar barnet med att – jag förstår dig inte! eller i det kroppsliga suckar och vrider sig ifrån så skadas barnet. Det skadas i den form som övergivnad skadar. Och de inre frågorna tenderar att ta överhand; Vem är jag? Varför passar jag inte in? Varför är jag så sär de andra?
Allt är relation. Barnet är i relation. De barnet är i relation till lämnar barnet. Barnet är kvar i sin ensamhet. Sin maktlöshet. Sitt obegripliga språk.
Hur kan man begära av ett barn att barnet ska äga alla ord som förklarar sorg, smärta, avstånd, ilska och rädslan över att bli lämnad? Hur kan man begära av ett barn att barnet fabulerar ledigt och fritt om något så skrämmande stort att vara arg i en värld där ilska är farlig? Hur kan man kräva av ett barn att inte använda sig av det språk barnet har, om än i förtvivlan och sparkande ord?
Om det är tystnad och tillbakadragenhet är språk krävs närvaro. Om slag och sparkar är språk krävs närvaro. Om ilska och sprutande tårar är språk krävs närvaro. Om alldeles för många fula ord är språk krävs närvaro. Om likgiltighet är språk krävs närvaro.
Det finns några svar den vuxne alltid kan ge; Jag räds dig inte. Jag går inte. Jag vet vem du är! och med all mänsklig värme lägga sin hand över den hand som skälver tänka – Jag dömer dig inte! Du får vara den du är! Dessa ord ska gestaltas inte uttryckas. Det handlar om att ha en hand som medvetet håller i, om och på. Som medvetet tänker inhysa, omfamna och greppa!
I alla fall av konflikter är det just dessa frågor som aktiveras. Barn är barn och vuxna är vuxna. Att de vuxna kan arbeta med sina emotioner kopplade till kunskap och människosyn är viktigt och avgjort betydelsefullt för alla barns lärande. Några gånger har jag bett om stöd för mitt agerande då barn har slagit ut och blommat ut i sina förtvivlanden eller stolkastarilskor – och då har mina elever sagt mig vad jag ska göra. Jag har aktat mig för att säga vad barnet i affekt ska göra. En gång minns jag tydligast. Då sa mina elever:
– Varför låter du inte oss barn vara med?
Jag insåg kraften i att inkludera kollektiva VI och utveckla gruppens kompetens att förstå konflikter och konfliktlösning. Det barn som sprungit ut på toaletten inkluderades omedelbart av lösningarna som vi andra skulle iscensätta. Barnet på toaletten kom smygandes ut med tårarna sprutandes ur ögonen och då jag gav två våta näsdukar att gråta mer i så slog sig barnet ned i gruppen. Inkludering handlar om rum, hjärta, känsla och tillåtelse. Det krävs att språket erkänns, känslan är tillåten och rummet inte förlorar sina konturer för att något sådant händer i det. Det går att skapa ett här och nu och ett innan och efter. Ett sammanhang.
Vad kan vi inte lära av varandra? Vi är en klass! Vi är en grupp! Vi är ett kollektiv. Det vi visar varandra ger spelrum för varje individ. Det är tillåtet. Vi är i våra relationer. Vi är i våra känslor! Vi är i våra språk!
Vi borde vara vuxna ett barn! Det är svårt! Men vi kan alltid öva!
