Vad hände med barnen? När hände det?

Postat den 04/09/2010 av Anne-Marie Körling

När barnen är små så växer de upp och struntar blankt i att vara barn. Då sitter man där man sitter och viftar med ett gulnat fotografi och undrar hur det gick till och när!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Förvara barnen – nej – försvara barnen
  2. Vad hände med roliga timmen?
  3. Det pedagogiska rummet: Vad gör vi med barnen i skolan?
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter | 2 kommentarer

Källkritisk – snarare källpositiv

Postat den 04/09/2010 av Anne-Marie Körling

Jag är mer positiv till källan än kritisk. Men det är mest för att jag leker med orden. Källkritik har inget med kritik i sin negativa bemärkelse att göra. Men om man ska vara kritisk och tycka tvärtemot eller sätta sig på höga hästar och rida iväg över markerna så är det viktigt att också veta vem det var man var så kritisk emot. Det är att vara kritisk på det där vackra sättet – jag vill ju gärna veta vem jag har en dialog med. Annars blir det lite tokigt att vara kritisk. Jag är väldigt källpositiv!
Väldigt källpositiv.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Frågor om källkritik: Att äga källkritisk kompetens?
  2. Källkritik
  3. Källkritik: Källkritisera varandra! Och dikta om det!
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Källkritisk – snarare källpositiv

Ur och i balansen!

Postat den 04/09/2010 av Anne-Marie Körling

Körlings Ord:

Ibland tappar man balansen. Sen får man tillbaka den. Vilket konststycke!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Mitt ordspråk – tappa fotfästet!
  2. I lärarens bristsyn förlorar eleven lusten?
  3. Skrivande jag!
Publicerat i Ordförrådet | Kommentarer inaktiverade för Ur och i balansen!

Det är en farlig värld där barnen inte är!

Postat den 04/09/2010 av Anne-Marie Körling

Jag ser en dokumentär om Curlingföräldrarna i Storbritanien, jag skräms ordentligt då jag tänker:

Var är barnen idag?

Hur många meter får ett barn gå utan föräldrar? Var leker barnen? Var upptäcker de hur man går lagom mycket vilse för att sedan hitta tillbaka? Hur upptäcker de sura gubben som inte tycker om barn? Hur upptäcker de hur man handlar själv i en matvarubutik? Var är barnen?

Dokumentären om curlingföräldrarna är obehaglig. Och ett helt annat perspektiv ger barnen av idag – de barn som längtar ut från datorerna till verkligheten. Men världen är för farlig för barnen och föräldrarna för rädda för den värld som de själva inte kan överblicka. Och tidningarnas rubriker känns alldeles för nära och intill. Det som har hänt långt borta och alls inte ens i närheten får samma rubriker oavsett var i världen det hemska har hänt. Den geografiska medvetenheten är bortblåst. Och den mikro,mikro, mikroprocentenhet som drabbas överröstar de som lever liv där ingenting farligt händer. Men vi frossar oss i det farliga. Det är så farligt, så farligt.

Jag minns mina barns självständiga promenader bort och tillbaka, jag minns deras cykelturer och jag minns hur de försvann till skolgården. Visst fanns mitt hjärta i halsgropen och visst oroade jag mig för världen som inte var så god eller ens tillräckligt god för att ta hand om eller möta mina barn.

Jag var en hönsmamma som gick på andra sidan häcken av grönska och blad då min dotter glad i hågen för första gången sprang till lekparken och där jag i samma gummisnoddsanda målade upp alla farorna som kunde ske och hända på den lilla, lilla vägen till lekparken. Som om. Jag skapade alla om. Och om-det-och-det-kunde-hända blev en åtgärdsplan för strategier att ingenting skulle hända.

Och jag minns fortfarande ångesten då jag någon timme senare letade i lekparken och inte fann min dotter någonstans… och den där paniken… som genast försvann då ett litet gäng ungar hade krupit in i buskarna och gjort en koja…Det var inte rimligt att måla någonsomhelst fara på väggen…

och jag minns mina egna barndomlekar där jag och min bror utökade våra livsvägar helt självständigt på smågator som ännu inte hade biltrafik och där bagardörren stod öppen och två små ungar kunde se hur bagaren spritsade kakor och som samtidigt hade tid att le mot två små smutsiga ungar som inget hellre önskade än att få några trasiga kakor.

Eller farbrorn med hunden som vi döpte till snälla farbrorn som dukade upp saft och bullar i sin berså och som stillsamt undrade hur det var för två små barn som inget hellre önskade att gå ut med hans hund, och hur hans fromma hustru ropade från fönstret att det är väl en lysande bra sak att barn går ut med hunden… och så fick vi kopplet och så gick vi runt det där kvarteret och upptäckte att i några hus längre bort fanns en annan hund vi kunde gå ut med… och så blev världen större och större. Den ilskne portvakten i huset där vi bodde gjorde allt det hemska som barn behöver. Det ilskna ansiktet som tornade upp sig i portvaktsfönstret då vi hade gjort bus och kastat ned saker från balkongen och … borde inte de där ungarna kastas ut med hull och hår… för att sedan morrande återvända till sysslorna som huset verkligen krävde… Ja, den portvakten…

Han såg verkligen till att barnen hölls utanför och utom hus. Man kastades ut i verkligheten klockan halv nio och gick in för lunch vid 12 och sedan ut igen… för att på något vis lockas tillbaka hem klockan fem och vid den tiden då alla familjer ungefär samtidigt åt sina bruna bönor och sitt stekta fläsk. Då fanns inte lättmjölken. Man drack mjölk helt enkelt.

Idag undrar jag – Var är barnen? Var är de?

Världen har krympt. Jag ser inga ensamma barn i affären. Ingen liten unge som prövar att handla fel sorts kaffe till mamma och pappa med den där skrynkliga sedeln i fickan och den där förstagångsbetalningen vid kassorna… jag ser dem inte. Världen har krympt ihop och det där som var leken utanför hemmet syns väldigt, väldigt sällan.

Men idag gick jag förbi en lekpark av det öppnare slaget. Där lekte barn i gungor och sandlådor, det sprangs omkring och utforskades allt under föräldrarögonens vaksamma spanarögon.

Det är en farlig värld där barnen inte är.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Förvara barnen – nej – försvara barnen
  2. Repris – men vi gör det om och om igen – sviker barnen
  3. Vad hände med barnen? När hände det?
Publicerat i Verkligheten | Etiketter | 5 kommentarer

Källkritiken: Något om att vara själva källan

Postat den 04/09/2010 av Anne-Marie Körling

Källkritiken handlar förutom den stora nyfikenheten också på relationen till det vi själva skriver. Jag tänkte uppehålla mig vid själva källan denna gång. Att vara en källa.

Att vara en källa är vi var och en lite till mans. Men vi tänker inte så på våra ord, gester, målningar, sms, fotografier, våra påhitt och uppfinningar. Vi ser inte vår egen källbetydelse. Däremot ser vi andras källbetydelse. Att vara en källa är att tillskriva sig källegenskaper.

Jag får en mängd texter att läsa. Frikostiga och generösa skrivare lägger utskrifter på mina bord, eller mailar mig med visshet om att jag kan förvalta källan, det vill säga det jag får i min email. Det är ett stort förtroende jag får mig visat. Men förtroendet skulle kännas tryggare för mig och för den som avsände texten om det verkligen stod vem som skrivit, gärna i fotnoterna om inte i rubriken, och gärna ett datum. Om jag får ett innehåll utan detta blir jag rädd att jag inte själv kan handskas värdigt med det jag fått. Jag kanske läser och gensvarar för att lägga det jag fått läsa till mina handlingar, i någon pappershög och så dyker jag på det igen efter något år eller ytterligare 10 år. Nu finner jag texten så intressant att jag tror den är min. Inget namn, ingen avsändare.

Jag brukar ta en kopia på ett sådant tillsänt ark med ord och meningar som källan givit mig. Då har jag två papper. Originalet ligger kanske hos den själva källan. Jag visar att jag läst och visar upp att jag printat ut skriften. Att jag tycker om vissa rader och att allt sammantaget är bra, jag visar också mina anteckningar och ger ut mina gensvar. Jag säger att jag kopierat ytterligare ett ex som jag undrar om jag får ge till en kompis på stan.

– Klart du får säger källan stolt och glad.

– Klart jag får? svarar jag. Jag tackar för det.

Sedan visar jag vad jag alldeles nyss fått löfte att göra. Skriva ut ett ark papper. Kopiera det i två ex. Lämna ut det på stan till en vilt främmande människa, vara den som sprider detta utan att källan ens grubblar över sin relation till det skrivna – eller vad det nu må vara. Och så är det skrivna ute på vift utan namn och utan källangivelse. Den som skrivit har själv övergivit sina ord.

Jag visar då hur lätt det är för mig att sprida alltsammans. För det är det och det vill jag gärna göra. Men jag vill att du som skrivit sätter ditt vackra avsändarnamn på alltsammans och ett datum så att vi kan få älska dina ord och veta vem som värkt fram dem. Jo, ja… det finns skydd i att orden skickats i ett mail. Och världen är delbar och delamedsigvänlig… men världen är stor och den är väldigt okänd. Världen vill veta ditt namn för att gå i dialog med dig, låna utan att känna skuld, tillskriva dig idén.

Att inte källmarkera sig själv är att inte riktigt ta sina ord på allvar. Ge alla dina ord ett allvar. Berätta vem du är! Vi kommer att minnas dig! För är skyldiga dig det!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Källan, källkritiken och glädjen
  2. Lektionen om källkritik; Hur söker vi källan?
  3. Källkritik är roligt allvar i verkligheten!
Publicerat i Källkritik och undervisning | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Källkritiken: Något om att vara själva källan

Människans kind

Postat den 04/09/2010 av Anne-Marie Körling

Det är många tårar som rinner runt mig. Och jag tänker. Det behövs värme. Filtar. Tekoppar. Varma buljonger. Tystnad. Mottaganden. Det är tårarna som ska rinna. Rinna igenom, forsa fram, stilla sippra ned för kinderna.

Det ska inte fångas upp någonting. Det ska vara intill alltsammans.

Och alltid, alltid, räcka sin hand över nätet, genom telefon, ut i det okända och lägga det på den kind som behöver.

Vi är människor. Människor.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Människan!
  2. Trösten i att vara två
  3. Hunden och sorgen
Publicerat i Sorg | Kommentarer inaktiverade för Människans kind

De gamla skorna och de nya skorna – en promenad som slutar illa!

Postat den 04/09/2010 av Anne-Marie Körling

De gamla skorna och de nya skorna – en promenad som slutar illa!

Föreläsaren harklar sig och börjar:

– Det fungerar med våra gamla skor. De är lite slitna. Ja, jo, vi har gått snett i dem. Skosnören är omknutna med knutar för de har gått av åtskilliga gånger. Och skinnet är nött för vi skötte inte skorna med de skötselråd som kom med dem.

– Va … NÄE jag brukar inte impregnera varje gång jag går ut i regnet… nån måtta fåre vel vara, säger man och försvarar sig och sina skor…. men de e mina elsklingsskor… jag och mina gympadojor kan man inte dela på … förståruuuu

– Jag talade om ett par rediga skinnskor och jag försöker bygga upp en berättelse om skorna, förändringarna och plåstren på skavsåren med liknelser till övergångarna mellan kursplaner och läroplaner till en ny sådan… jag orkar inte prata om vilken sort skor vi alla lärare går i utan mer om att vi går i gamla skor…

– Ja, men dom e bekvema… jag kan vifta ganska fritt med mina tår…. och grejen e den att jag vill vifta med tårna… i mina röda booots… som jag föresten köpte in i USA när jag var där för 3 år sedan… dom har världens finaste skor i den butiken… allså jag skulle ha köpt flera par skor … så jag kunde…

– Snälla, kan jag få fortsätta prata om skorna som liknelse mellan skolans läroplan…

– Jag tycker inte att du håller dig till ämnet… det är liksom roligare att tala om skor… själv är jag skomaniker… skulle nog ha blivit skomakare… bliv vid din läst… men jag skulle hellre vilja bli vid min läst… hmmm … vad betyder läst igentligen… haru någon aning…

– Ja, iallafall. Vi har gått i våra gamla skor, lite snett, ja, och en del har gått i röda amerikanska skor… från USA… ville bara förtydliga… men det är inte det jag vill prata om… jag vill göra liknelserna mellan läroplan…

– Va tjatig hon e… har du lust att hämta en kopp kaffe åt mig, ta en av de där bullarna också och så två sockerbitar… varför snackar hon om skor… skulle hon inte hålla något föredrag om någon slag läroplan… alltså rektorn… skare här va nåt… va? Tänkte käka kyckling till middag, har du nåt bra recept… skulle vilja överraska någon därhemma… näe… jag har ingen date eller så… schyy nu börjar hon igen… undrar vilken färg det ska vara på de här skorna hon nu tänker prata om… va, har hon med sig en skokartong… va… nu verkar hon ha tappat bort nåt…

– Ja, jag har med mig några nya skor… här är kartongen…

– Va haru för storlek… allså… jag har själv 45 i skor och de kräver att man går till specialbutiker… jag gör det… föreslår en butik i Malmö… men jag har hört att man kan köpa skor ända upp till 47 i en butik i Motala också…

– Den här kartongen innehåller nya skor… och de här skorna är de skor vi nu alla ska gå i…

– VA! Du är ju inte riktigt klok… den där färgen? Den där sortens skor? Näe… nu jäklar… vi har skoavtagningstvång på den här skolan! Hur tror du att det kommer se ut om alla gick i samma skor…

– Öhööö, skulle bli ganska trångt om alla gick i samma skor… skulle inte hända så mycke… hö hö hö hö!

– Snälla ni, alltså, kan ni lyssna klart. Lite tystnad om jag får idka den… ja, jo, näe, kanske… jag skulle vilja komma tillbaka till… näe… hörrnini… va, jo, näe det e klart att man får gå i vilka skor man vill… eeee … jag menade inte att såra er…. jag har plåster med mig… men de hade jag tänkt att vi skulle sätta på om vi fick skavsår av de nya skorna…

– Det tänker inte vi få!

– Nä just det… men ja, näe, jag vet inte… ni verkar så arga… snälla sitt ned och … jag är bara budbärare av skorna… jo självklart kommer skorna i massor av färger… du där borta i hörnet du verkar vilja pröva… jaha, du vill göra det i enrum…. efteråt… jag förstår…

– Om man får skavsår, vilket man ofta får då man ska gå i nya skor, så finns det söta och vackra plåster som man kan sätta på skavsåret. Det finns också plåster för liktornar, tår som kommit i kläm, fötter som saknat skor tidigare har vi tagit fram en specialstrumpa som kan ses som en slags plåsterstrumpa… ja, vi har gjort allt för att säkerställa eventuella skavsår vid de här nya skornas impleminterar… ja jag kommer inte ihåg vad det fina ordet var… men såren handlar nog om övergången också… mellan det nötta och vanliga, lite trasiga och en aning misskötta till det lite mer stadiga och foträta skorna med de präktiga skosnörena som kan missförstås som skolans röda tråd…

– Ha, den röda tråden har vi inte hittat, mina skosnören är bruna… ganska korta är de också… jag har knutit ihop dem med en gummisnodd… man tar vad man har …. fungerar bra för mig…

– Nämen vad är det nu jag säger… jag menar bara att jag har plåster om det gör ont! Nu är det fika! Det gamla vanliga. Trygga skolkex med pulverkaffe! Var så goda!

I fickan ligger fortsättningen av talet om de gamla skorna, de nya skorna, ja de är lite hårda och som kommer i klara färger, behöver prövas in och promeneras mjuka och liksom sätta sig i fötterna på oss. Jag lovar att jag har plåster. ÖVergångsplåster! Allt som är nytt gör ont, skaver och kan också ge blödande sår. Men också de nyaste skor blir mjuka så småningom. Man måste gå in dem. Det är inte så farligt!

– Jo, de ere visst de!

– Ja, jo, så är det nog! Men jag har som sagt plåster och de är faktiskt väldigt stora!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Min stortå och min lilla tå
  2. Yrkesstoltheten kommer med handlingen och ordet
  3. Klackskor, lackskor och vara lite fin!
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten | Etiketter , , , , , , , , | 4 kommentarer