Vi talar ofta om lusten att lära. Det kan lätt missförstås med ”det ska vara roligt att lära sig”. Men vilket är det pedagogiska anslaget i denna definition av lärande? Jag behöver ett tydligare språk för det jag vill försätta mina elever i. Jag behöver definiera ordet lust.
Ordet lust kan översättas med ”önskan att pröva något” läser jag i min ordbok (Svensk Ordbok, Esselte Studium, 1986). Det är en definition som ger mig vägledning i mitt pedagogiska arbete. Eleverna ska få pröva något som ska utvecklas till kunskap. Att lära sig kan vara både svårt och besvärligt, exempelvis att lära sig simma, man får några kallsupar och man flyter inte så att det känns tryggt, men ändå så gör man det, man kämpar med att lära sig. Lärande må vara lustfyllt för att vi vill att det ska vara det, men jag tror vi ljuger lite för barnen när vi förhåller oss till det som om det vore så vansinnigt roligt, nej, det är svårt och själva lusten och tillfredsställelsen kommer först senare. Det är att kunna som är lustfyllt. Dvs om man tillåts vara där i sitt kunnande ett tag så att man kan uppleva den fullt ut innan man pressas av en omvärld att genast kasta sig in i nästa okunskap.
Det som däremot kan vara lustfylld är att arbeta ihop med människor för att lära sig. Då kan vägen till själva lärandet delas av flera, ibland skrattar man åt eländet, ibland tar man fart av varandra, söker stöd, ibland är det en som ger upp och någon sätter mer fart och så ömsom utvecklas man ihop. Men det är också vanskligt att säga att det är så roligt att samarbeta, för det är det inte heller alltid, vi delar inte alltid samma synpunkter på hur saker och ting ska göras eller i vilken riktning vi ska utveckla det hela. Samarbeten kan behöva vila en stund – men återförenas och söka hitta lösningar tillsammans. Inte delas på för att man misslyckas.
Vad som händer när man skriver in ett ord som lust i läroplan och kursplaner är att vi skriver in oss i ett hörn om vi inte anger en pedagogisk tanke med orden. Det blir annars ett ord som föräldrar förstår på sitt sätt, elever på ett annat och lärare kämpar med att bli såväl clowner som hurtiga glädjespridare kring något som kanske inte alls kan upplevas så. Däremot kan det vara viktiga saker och inskrivna i det som sägs i våra styrdokument. Men allt är inte roligt. Det ska det inte heller vara. Men det måste upplevas angeläget.
Jag tänker alltid i form av graden av angelägenhet. Den kan jag också påverka då jag har vida större kunskaper än mina elever om hur saker och ting hör samman. Jag måste lita på att jag vet och hur jag vet att detta är viktigt. Elever kan nosa sig fram till hur en lärare blir osäker på hur ”rolig” undervisningen är där de istället ska få uppleva tryggheten i att läraren vet att det här leder till något och vi ska alla nå detta.
Jag är rädd för ord som blir allmängods utan att definieras så att de görs begripliga i olika sammanhang. Om vi inte tar oss ifrån lust-begreppet eller åtminstone lägger betydelsen – glädjen som man kan uppleva då man lyckats trots att det varit svårt – så ska vi nog inventera de ord som vi använder. Det finns så många föreställningar kring ord. Och de uttalas sällan. Det ska helt enkelt vara kul!
Är inte det att hålla eleverna ifrån verkligheten?
Anne-Marie
