Att samtala handlar oftast inte om att ha en form för samtalet. Formen för samtalet kan man skapa. Man kan också skriva in att innehållet ska vara samtal och dialog. Det kan man också göra. Men allt det man gör är att säga något om en form. Den enklaste formen för ett samtal och en dialog det är att det finns något innehåll som man kan samlas kring. Innehållet kan vara vad som helst. Innehållet skapar så en form. Det är kanske det enda man får se. Formen för det samtalet. Men formen är kommen ur formering kring något. Jag är mer inne på det innehåll som fångar upp och skapar en form. Dessutom kan jag grubbla i oändlighet på att vi så ofta talar om formen, och om vi talar om formen, kan vi inte göra det i pluralis, formerna för.
Barn letar efter sammanhang och innehåll. De söker inte en form.
Jag plockar russin. Det får man göra. Russin får man plocka. Kakan man plockar russin ur är just kakan man plockar russin ur. Russinen i kakan… de är ju det där som man vill ha allra mest trots att man också vill ha kakan. Jag har läst Sven-Eric Liedman och plockar hungrigt upp dessa ord:
”Skolan delar blodomlopp med resten av samhället”
”Allt som finns i skolan har sitt ursprung utanför den”
”Att lära sig räkna är en naturlig etapp i ett barns språkfärdighet”
”Är inte ekvationer egentligen ett slags rätt roliga gungbräden för tanken?”
”…under egendomliga former; en grupp jämnåriga ska hållas instängd med en eller ett par vuxna.”
”…i den goda skolan blir eleven aldrig bara en kund. Bindningen mellan lärare och elev är djupare än så.”
”Den nödvändiga långsamheten måste inskärpas på varje stadium.”
”Den snabba tillfredställelsens lust bleknar snabbt bort. Den långsamma kräver ansträngningen och självövervinnelsen.”
Jag omsluter Sven-Eric Liedmans ord med barnens gestaltande processer, samtliga hämtade ur förskolor i Jordbro, söder om Stockholm, Haninge Kommun.
Jag har förmånen att ingå i pedagogiska samtal. Det är en förmån. Det torde vara en självklarhet. Min längtan efter det goda pedagogiska samtalet har varit min egna törst i Sahara. Nu äntligen får jag den inom det rumsliga, inom det verkliga, inom det handfasta, runt borden, vid skrivborden, vid vägarna, i mitt hem. Sesam öppna dig … och ärligt … Porten kallas Haninge. Jag fått egna hemnycklar.
Anne-Marie
Om ni får en litterär tanke så är det från Jan Fridegårds Porten kallas trång – och Lars Hård. Och Sahara betyder öken.
Vi talar så ofta om ”den nästa generationen” och då handlar det om det nya som ska ersätta det gamla. Det nya är mer anpassat, format och har något extra som den där generationen just nu inte har. När företagarna talar om nästa generation så gör de det med en slags stolthet, som om de funnit ett slags svar som ännu inte någon ställt, men att just den nästa generationen kommer betyda något bra för mänskligheten. Nästa generation handlar då om något ickemänskligt – alltså en sak.
Om vi antog samma perspektiv för de elever som är elever idag men nästa generation samhällsbyggare, arbetande, utvecklande och i ledande funktioner i samhället, och som busschaufförer, dagvaruhandlare, sjuksköterska, doktorer … ja, nästa generation … då kräver det att vi filar på det dagliga, spetsar till våra undervisningar, lägger till det som samhället inte har idag men behöver imorgon. Idag letar vi mest efter de fel som kanske i morgon betyder just det rätta för att innovatera det som absolut måste tänkas i nya banor.
Så tänker jag – låt oss förvalta nästa generation. Om man tänker efter så kan all utveckling av ”nästa generation” inte bli någon nästa generation över huvudtaget om vi inte har utvecklat ”nästa generation” självförtroende att ge sig i kast med det som är just nästa generation, oavsett vad.
Det kräver något av oss att vi tänker så – nästa generation!
Hasse Alfredsson, Hasse o Tage, gav röst åt en gubbe i en film – I huvet på en gammal gubbe. Jag vaknade med orden – I huvudet på en gammal lärare. Låt se – vad kan jag skriva om det här:
I H U V E T P Å E N G A M M A L L Ä R A R E
– Där är den där lille killen som alltid går ensam i skolkorridorerna, jag ska göra något åt det där, få se, får väl skicka en liten lapp till rektorn, måste komma ihåg att göra det, tänk att jag alltid glömmer bort, den där killen ger mig dåligt samvete, jag borde…
– Vågar inte berätta att jag älskar skolmaten, allså, jag älskar ju den här formen av utspisning, får mig att känna mig trygg… få se nu… fick man bara ta fem köttbullar, kan man inte få ta några till, allså jag är ju ändå lärare, och där kommer den där eleven, få se hur hon gör, hon tog sju, jamen då tar jag också sju…. eller åtta.
– Här står jag igen med samma lektion, jag har tröttnat på geografikartan, blindkartan är ju inte längre blind för mig, tänk att ingen vet om att jag haft den här lektionen i snart 7 år. Ungar kan ju ingenting idag men det kunde de ju inte heller för sju år sen… undrar varför det är så…
– Bara de där facken fattar att sommarlovet är det viktigaste i läraryrket, de får inte ta bort sommarlovet, jag undrar hur det skulle bli om sommarlovet försvann, som om en lärare kunde ha fem veckors semester…
– Jag oroar mig för mina lektioner, har någon slags oro i magen, den där unga nya läraren verkar så duktig och full av energi, idag råkade jag ifrågasätta henne lite, mest för att jag kände mig väldigt hotad, och hon blev så orolig och började prata om läroplanen och så tog hon upp kursplaneboken ur handväskan och ville prata med mig om något, men jag ville ju inte prata om sånt där, jag tycker de där nya lärarna är lite jobbiga, verkar inte förstå att man inte pratar om sån´t i skolan, men jag var kanske inte så snäll mot henne, det var nog inte så bra att jag klappade henne på axeln och sa att om några år så är den där energin borta…. ja, men så är det ju….
– Varför snackar rektorn om mål hela tiden. Så var det aldrig förrut. Då fick man vara ifred i klassrummet, ingen som brydde sig och så en dag så var eleverna klara med sin skola. Det är väl ungefär så det ska vara…. men nu står rektorn där med sina papper och talar om att vi ska gå i mål… ärligt så har jag tröttnat på den här rektorn, den jag hade då jag började var en ganska bra rektor när man tänker efter…. va… nu klappar de andra lärarna händerna… åt vad?… men jag är inte sämre än någon annan… klart jag klappar….
– Det är ingen som tänker på vad man gör ändå… jag vet knappast själv varför jag är här… det är nog för eleverna… men jag talar ju nästan aldrig med dom på riktigt…. det har jag tänkt på…. jag tycker ju om eleverna…. men när dom vill prata med mig så har jag så bråttom… usch… det känns inte så bra…
– Jag har tröttnat på den där läraren som verkar så glad jämt… nu står hon där vid kopiatorn och har hittat på massa nya uppgifter. Jag tjuvkikade i hennes fack en gång… alltså … jag blev jättenyfiken på vad hon gjorde, men fråga henne det skulle jag aldrig göra…. alltså… sånt gör man ju bara inte. Men som sagt – jag hittade en bunt av lektioner och grejen var ju att jag själv blev intresserad… och …. men man hinner ju aldrig göra något nytt själv… egentligen är hon väl väldigt jobbig den där pratsjuka läraren….
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.
You can revoke your consent any time using the Revoke consent button.
