Den här skylten tog många ett kliv över och på. Men det är klart. Det såg lite ensamt ut att åka hiss. En enmanshiss?
Anne-Marie
Den här skylten tog många ett kliv över och på. Men det är klart. Det såg lite ensamt ut att åka hiss. En enmanshiss?
Anne-Marie
Tillvaron erbjuder.
Det behövs inte så stora saker för ögats resa.
Det mesta finns precis inom synhåll.
Låt oss se medvetet där vi är.
Mer innehållsseende.
Anne-Marie
Det kom in en klass. De satte sig ned. Två killar hade tagit med sig en tidning som de hittat. Det var en katalog med priser och massor av smycken. De satte sig ned och pratade massor. De vände sig mot varandra och uttalade jättesummor korrekt. Jag blev genast nyfiken och lyssnade mycket noggrant på deras samtal. Smycken betecknas med K. Karat. Detta grubblade killarna på.
– Det handlar om något med guld.
– Man kanske betalar med K- någonting. Annars står det ju Kr?
Så bläddrade de vidare. De såg en jättekedja, halsband som vägde massor. Den var dyr. Den kostade… ?
– Kan du se vad den här kostar? frågade killarna den man som satt intill. Nu var han inkluderad och alla fokuserade sig på innehållet. Nu blev jag också pratnyfiken.
– En sån där vill jag ha, sa ena killen och pekade på en krona.
Nu börjar jag tänka. Hur förstår de alltsammans. Det är kronor att betala med, det är karat att beskriva guldet och kronor att ha som smycken. Jag skulle nog gärna vilja ställa lite frågor. Vilket jag nu också gjorde. Killarna gick i årskurs ett. Jag nämnde ingenting om matematik. För det var inte det som killarna ägnade sig åt. Nej, de grubblade på vardagligheter såsom ord, matematik, läsande och samtalande.
– Hur mycket är det här egentligen? frågade killen. Han vände sig till mig och fortsatte – alltså hur gör man med dom här siffrorna?
Det är så här det ska vara. Det är barnens intresse som skall vara pedagogens ingång. Nu var vi fyra i utvecklingszonen. Ungarna i sina funderingar, jag i mina lärarfunderingar och väl medveten om min roll i denna utvecklingszon och mannen som inte alls var pedagog utan mer en bra vuxen med ett öga för barn som undrar över saker och ting. Jag tänkte – mer av just det vi nu gör. Vuxna som visar sitt genuina intresse för det som barnen intresserar sig för. Jag tänker – jag anar horisonten i barnens lärande och jag vill tänka på min roll i denna framtid. Att på något vis visa att den finns där. Från här och nu till därframme och sedan.
Skola är just här på pendeltåget. Här är skola fullt ut. Det finns inga kvadratmetersbegränsningar. Vi är i faktisk rörelse.
Jag blev pedagogiskt rörd, som alltid!
AnneMarie
Idag, när jag öppnade din bloggsida, fick jag återigen en glädjekick. De färgglada knapparna gjorde mig glad och framstår som en vitaminblandning. Även minner mej knapparna om hur jag som barn, så också ”mina” förskolebarn, kunde ha glädje av knappar.
Knappblandningar lockar genast till aktivitet i hjärnan. Utan att veta värdet i inlärningsprocessen så sker genast ett praktiserande i att sortera färg, form, storleksordning, knappar med 4-2-eller ett hål. Skapa en enkel finmotorisk övning genom att trä upp en 2-håls-knapp på ett garn (gm båda hålen), knyta ihop tråden och snurra upp tråden så den blir tvinnad. Att upptäcka ”gummisnoddseffekten” och lyssna på ljudet….ja även det en spännande upptäckt!
Ta åt dej av allt det goda du får av läsarna! De uttrycker den tacksamhet som du förtjänar!
Det du skrev om den ensamhet du upplevt men som numera är borta vittnar om din styrka. Styrkan i att kämpa för det du tror på…Du har genom att läsa och praktisera, lyckats och misslyckats, skapat en vision som du vet går att förverkliga.
Jag känner också väldigt stor glädje över att du låter fundamentet: förskolepedagogiken framstå allt mer och mer.
*******************
VACKRA MAIL och JAG NICKAR INSTÄMMANDE!
Anne-Marie
En hel hoper färgglada knappar såldes utanför en affär som absolut inte var en sybehörsaffär snarare mer en affär för videofilmer. Det slog mig att videofilmen inte längre är aktuell men knappen har ingen riktigt kunnat ersätta.
Anne-Marie