Pedagogiskt stort

Postat den 02/06/2010 av Anne-Marie Körling

Idag gjorde jag en stor insats för Skolsverige. Det stora jag gjorde handlade inte om något stort egentligen bara att putta på åt ett håll. Jag känner mig stolt över att jag puttade.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vi gör något stort i skolsverige! Heja oss!
  2. Gåvan!
  3. Lärarupplevelse: Stolthet
Publicerat i Skolrättigheter | Etiketter , , | 3 kommentarer

Stadens matematik… en utvecklingstanke

Postat den 02/06/2010 av Anne-Marie Körling

Jag fick en rolig tanke – en matematiktanke! Om stadens matematik. I min allra första klass skippade vi den obligatoriska bondgården (dvs att den skulle vara centralt innehåll i en årskurs tvåa och ett bevis för att min dåvarande skola forfarande höll kvar vid den tidigare läroplanen). Vi arbetade med broar därför att en elev hade varit och sett på en bro som byggdes och tyckte att det var konstigt att man kunde bygga utan att ha underlag… långt ovanför vattnet. Det blev mycket matematik, konstruktion, fantasibroar, bärande, tänkande i min tvåa. Mina oroliga kollegor undrade om och om igen om jag skulle ta ifrån barnen rätten att lära sig om bondgården – om man inte gör den i tvåan så går livet käpprätt och pipsvängen – och jag föll slutligen för trycket. Här är matematiken i stadens broar.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Broar och broöppningar
  2. Tyst matematik och självständigt arbete i matematikboken?
  3. Tvåspråkig matematik
Publicerat i Barns rättigheter, Matematikundervisning | 2 kommentarer

För mycket trygghet – för lite innehåll

Postat den 02/06/2010 av Anne-Marie Körling

Det är för mycket trygghet och för lite innehåll i undervisningen tillsammans med särskoleelever. Tryggheten gör mig lite rädd. Vår förmåga att bygga upp det trygga ger kanske märkligt nog saker och ting blir farliga. Jag måste tänka på Astrid Lindgrens djävulsgap i Ronja Rövardotter och hur barn måste ta ganska stora allvarliga och farliga kliv för att lära sig. Ronjas skrik är i sig en utmaning – Hit med lite farligheter! Ronja ber om utmaningarna och förtryggar man henne så söker hon upp dem. Människan behöver sitt lärande. Denna symbolik är stor. Astrid Lindgrens arv till oss i den stora trygghetens famn.

Omsorg om är viktigt men omsorgen om att få lära sig är oändligt mycket viktigare. Jag tror ibland att vi lärare strävar efter en slags undervisning som handlar om att säkerställa så att den blir trygg. Barn utanför skolan struntar fullkomligt i detta trygga. De lär sig komplicerade ramsor som man ska klappa till, hoppar hopprep och springer hejdlöst efter fotbollar, cyklar fast de inte egentligen kunde och ger sig i kast med fantastiskt svåra uppgifter och uppdrag på exempelvis interaktiva spel, som World of warcraft. Barn behöver innehåll kring sitt sitta-still-uppdrag. Barn behöver ana det framtida och det som barn inte förstår ännu. Barn behöver härbärgera att lärandet stundtals sätter saker och ting på ända, att man måste omvärdera det man kan. Allt detta är otryggt men nödvändigt. Lärandets glädje är just att ha erfarit det svåra och klarat sig igenom det.

Jag vill att innehållet ska samla oss i klassrummet. Och innehållet bör vara så utmanande att vi börjar fråga och ifrågasätta. Eleverna är en stor kunskapskälla och tillsammans ska vi konstruera kunskap och lärande. Var och en ska utmanas. Det är inte bra att omsorga bort innehållet. Då skapar vi lärande oro kring ingenting. Vi omsorgar bort själva utvecklingen.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lite fler språkliga förebilder i skolan
  2. Arbetslust är smittsamt
  3. Lgr 11 – Så mycket innehåll finns däri
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , | 4 kommentarer

Lärandets horisont och hur ska barnen veta

Postat den 02/06/2010 av Anne-Marie Körling

Detta att ställa frågor. Detta att ställa modellande frågor. Detta att lyssna in de frågor barn ställer. Detta att lyssna till det autentiska. Jag föreläste igår om hur jag faktiskt gör kring en text. Jag visade en text som var helt utan anteckningar. Låt oss säga att jag inte börjat fundera kring den. Efter och under tiden jag högläser texten för mig själv ser jag vilka frågor jag kan öppna upp för eleven. Dessa frågor ställer jag, noterar jag i den text jag nu börjar gå in i och pedagogiskt utforska.

Jag tänker i termer av lärandets horisont. Det kan låta högtidligt. Lärande kan gott vara just det – högtidligt. Genom att jag sedan ställer de här frågorna med mina elever får eleverna syn på saker och ting. Det betyder att mina frågor blir modellande och lärande.Frågorna jag ställer kan vara många, många men vi behöver inte undersöka svaren. Det är kreativt och lärande att ställa frågor och syftet med mina frågeställningar är att göra texten levande, förhålla mig autentiskt till texten, skapa nyfikenhet på samt att utveckla ett förhållningssätt till text. Därför modellar jag frågorna!

Jag ska visa hur jag gör med en text och vad jag kommer fram till. Det blir senare idag!

Text – ett begrepp som omsluter mer än det skrivna orden, text är bild, illustration, fotografi, samtal, gestaltning, ord, meningar, betydelse.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lektionen om källkritik; Hur söker vi källan?
  2. Avsaknad av frågor
  3. Lektionsidéer: Fråga för att få svar? Fråga för att få veta?
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , | 3 kommentarer

TED: Om matematiken och problematiken

Postat den 01/06/2010 av Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Marknadsföra matematiken – underbara TED talk
  2. Tala som TED och elevens tal om skolans ämne
  3. Lär dig om TED Ideas worth spreading – och jag hjälper gärna till i pedagogiska sammanhang
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter | 1 kommentar

Blyga barn och kravet vi ställer på dem

Postat den 01/06/2010 av Anne-Marie Körling

JAG FICK ETT MAIL MED ETT ANGELÄGET INNEHÅLL, jag publicerar delar av detta mail här:

Jag har under min verksamhetsförlagda utbildning stött på barn som i stort sett gjort sig transparanta för att slippa hamna i mitt punkt och dom pratar varken med vuxna eller barn, när man sedan springer på dom i andra sammanhang så kan dom komma sprudlande glada och med höga röster. Jag har även tyvärr sett hur barnen bemöts som konstiga avvikande och irriterande, barn som blir tvingade att prata i grupp . Nu vill jag veta hur man ska bemöta och hjälpa dessa barn till självhävdelse att synliggöra det osynliga utan att kränka eller ställa för höga krav och utan att stöpa alla barn i samma form. Alla barn vill inte höras eller synas lika mycket men alla barn behöver bekräftelse. Jag brinner verkligen för att jag i mitt framtida yrke ska kunna möta barn på bästa möjliga sätt. Du får gärna sprida detta vidare till andra som du tror kan svara på mina frågor .


Jag har stor respekt för den blyghet som kan uppstå i en klass. Det handlar om en mängd olika saker. Det handlar om vem som äger talutrymmet, om rätt och felkulturen, det handlar om att lämnas ensam i ett kollektiv, det handlar om lärarens förhållningssätt och jag har utvecklat undervisningar som gör att jag kan skapa andra möjligheter. Det ska inte alltid vara en endaste möjlighet att bara prata för hel grupp. Det värsta jag vet är när det står i utvecklingsplaner för barn som inte talar i stora grupper:

Du ska ta större plats och börja tala i stora grupper!

Det ser jag allvarligt på. Ska fundera över ett inlägg om hur jag undervisar. Måste tänka. Detta är en stor grupp i skolan. Men det är inte individens fel. Frågan är hur vi skapar miljöerna kring detta barn? Hur vi tillåter tystnad? Hur eleven uttrycker sig i andra sammanhang? Och varför det i så fall är skillnad?

Anne-Marie

Ni som vill ha frågor kring detta och hjälpa denna studerande kan skriva ett ok här så mailar jag kontakt.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Synen på barn
  2. Eleverna vet och kan – när talar vi med dem?
  3. Närhetsprincipen ställer krav!
Publicerat i Värdegrunden | Etiketter , | 5 kommentarer

Spontana sportlösningar på en skolgård

Postat den 01/06/2010 av Anne-Marie Körling

På avstånd såg det märkligt ut.

En pojke låg på marken. Två flickor spelade badminton och fjäderbollen gick från flicka till flicka och pojken låg där han låg. Då jag kom närmare såg jag en pojke till och en flicka som satt intill och tittade på. Flickorna spelade och fjäderbollen flög över och lite hit och dit. På avstånd såg det här märkligt ut.

Men jag undrade och jag frågade och stannade till. Killen på marken låg helt stilla. Han lyssnade också på musik och fötterna vickade lite hit och dit. Jag kunde inte låta bli att fråga:

– Hej, här ligger du? Vad gör du?

– Jag är nät! svarade killen.

Det lät så självklart att jag blev full i skratt. Det aktar jag mig nogsamt att visa. Jag frågar för att jag vill lära mig och veta. Jag vill fortsätta frågandet och inte värdera det hela så mycket.

– Nät?

– Ja, dom har inget nät!

– Så du har en uppgift?

– Ja, och det var jag själv som sa att jag kunde vara nät?

– Vad gör man som nät då?

– Man ligger stilla!

– Aha!

– Och om bollen hamnar på dig då?

– Då gör den det.

– Ja, jo, så klart den gör.

– Domaren sitter därborta, sa pojken och pekade mot flickan på staketet.

– Jaha! Där är domaren! sa jag.

Spelet fortsatte. Flickorna spelade vidare. Då kom den där killen som inte hade någon uppgift. Han kröp till killen som var nät och frågade om han också fick vara nät.

– Får jag också vara nät? frågade killen.

– Du får det. Du får lyssna på min musik också.

Då jag lämnade detta lilla sportinvent så hade alla en given plats.Nätkillarna vickade på fötterna. Det såg bra ut.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Nej, bara fakta och på riktigt”
  2. Björn Granath sa ja!
  3. Inget hjärta – äh det gör inget!
Publicerat i Barns rättigheter | 2 kommentarer