Jag läste i Tor Wennerbergs bok – VI ÄR VÅRA RELATIONER (2010) om skam (och jag tänker fritt utifrån vad jag nu minns).
Det är när man känner den där glädjen, viljan att dela med sig, glädjen över att visa upp för den man har en nära, nära relation till – och blir avvisad – som skammen kryper sig in i det inre. Det handlar alltså om ett avvisande av den där glädjen som man önskar dela med sig av.
Jag tänker genast skola. Hur tar vi emot våra elevers arbete, deras stolthet över vad de gjort.
Och minnet av min egen spindelteckning. Jag hade ritat en spindel i ett spindelnät. Jag vet att jag tyckte om min spindel och mitt spindelnät. Men då mitt spindelnät inte liknade de andra barnens spindelnät, jag hade ritat själva spindelnätet åt fel håll, så tyckte fröken att min teckning inte kunde sättas upp bland de andra elevernas teckningar. Hon sa att jag skulle lägga undan den tills jag hade lärt mig. Det obehagliga var att det tog många år innan jag vågade visa upp vad jag ritat och tecknat. Det tog i själva verket nästan 35 år. Och jag minns hur den där känslan av skam smög sig in i mitt väsen. Skam för ingenting att inte ha förstått, inte blivit bekräftat i min lycka över mitt spindelnät.
Jag var fast. I det jag själv skapat och i relation till som inte tog emot.
Anne-Marie
Idag satt jag i en diskussion där jag hörde mig själv säga att pojkarna hamnar lite snett i skolan, och att de läser sämre än vad de behöver göra, att vi lärare ska arbeta för att just pojkar läser mer och får läsa mer. Det blev en stor diskussion. Men om man tar upp frågan om flickor och matematik så är det inte alls samma sak. Då blir det självklart att tala om att flickor ska få utveckla sitt matematiska tänk…
Det ena väcker känslor och det andra är inom ramen för det acceptabla.
Anne-Marie
Alltid då jag är utanför Sveriges skolgränser så blir jag varm om hjärtat vid tanken om den matsal vi har i våra svenska skolor, över den medvetna maten vi får och som vi serveras.
Jag kan längta efter det hälsosamma anslaget, den viktiga mjölken, knäckebrödet och grönsakerna. Och nu då jag inte längre är i skolmatsalarna längtar jag till den ätriktighet som jag fostras in i.
ÄTRIKTIGHET? Vilket underbart nytt ord. Det ger jag till svenska skolmaten!
Anne-Marie
Jag vill att läroplan, kursplan, människo och kunskapssyn syns i hur vi organiserar våra klassrum. Det har alltid varit mitt mål i mina klassrum. Jag har haft svårigheter att genomföra dem fullt ut men det har mest handlat om att rummet inte har varit anpassat för framtiden, eller för att möblerna i allt för hög grad byggt på det gamla. Men jag söker det medvetna rummet. Det fina är att jag också har fått uppleva lärande modeller på många, många andra platser ute i skolvärlden. Jag har sett det i för första gången i Nya Zeeland. Där var jag omedveten om hur medvetet man kan organisera ett klassrum. I N.Y såg jag det medvetet och där upplevde jag också fördelarna med den lärande organisation som detta medför. I den internationella skolan i Johannesburg kunde jag fullt ut förstå den mening som ett sådant klassrum innebär.
Anne-Marie
Sedan jag besökte Sydafrika så tänker jag på glädjens kraft. Det är nästan den jag tänker mest på. Det varma leendet, det vackra skrattet, det fina i att möta någon som ser med glädje på saker och ting. Trots allt!
Anne-Marie
Detta försöker jag förmedla i min föreläsning:
Ja, jag föreläser ungefär tre timmar… men det betyder att anslaget jag ger kan förvaltas och diskuteras länge och djupare!
Behöver jag lägga till något?
Anne-Marie
