Skolan är en plats för lärande. Men ofta är det en plats där eleverna måste visa upp att de kan. De ska tidigt kunna sitta stilla i en ring. De ska lära sig att tygla sin spontana iver att berätta och vänta på sin tur. De ska lära sig att göra allt de blir tillsagda att göra. När de behöver ska de få hjälp.
Då jag utbildade mig i skolan vid Nya Zeeland lade man stor vikt vid att utbilda eleverna i att gå i skolan. Eleverna fick lära sig hur och varför man gjorde saker och ting. Allt hade ett syfte. Lärarna räknade inte med att eleverna skulle kunna utan att de skulle få lära sig. Därför lade man stor vikt vid att utbilda eleverna i skolgång, hur man gick på toaletten, hur man rörde sig i klassrummet, vad en gemensam läsning innebar, hur man gjorde då man ville ha hjälp, vad som fanns att göra då man väntade på läraren eller en klasskamrat som kunde hjälpa till.
Detta med att läraren ska utgå ifrån att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar är något vi måste föra in i de pedagogiska diskussionerna. Om eleverna ska kunna ta ett personligt ansvar handlar om att få möjlighet att göra det. Det handlar inte om att ta utan om att få ett ansvar. Jag har skrivit ett kapitel om detta ansvarstagande i ”Läraren inom mig” under kapitlet ”Hjälp till självhjälp”. Min utgångspunkt är att skolan ska verka för lärande, stöttande och att målet ska vara att det skolan ger eleverna ska de en dag självständigt kunna något om. Men vet eleverna vad de kan få för hjälp av en lärare? Eller är hjälpen given lika för alla:
Eleven räcker upp handen, får vänta på att läraren kan ge hjälp, då läraren kommer har läraren bråttom och hjälper eleven över problemet så att eleven kan fortsätta arbete för sig själv, lämnar eleven utan att eleven har fått lära sig något.
Att gå igenom hur man hjälper och med vad man själv kan formulera att man behöver för hjälp handlar om att utbilda i ansvarstagande. Det betyder att läraren skapar förutsättningar, alltså inte förväntar sig att utan undervisar så att det blir en möjlighet för eleven. Att påpeka att elever inte tar ansvar eller ge elever ansvar som bara handlar om ordningsfrågor:
– Nu måste ni städa upp. Ta ansvar för det!
är knappast att ge ansvar. Det är att ge order. Att istället skapa ett ansvarstagande genom att ge ansvar utifrån det eleverna visar sig ta. Många, många elever tar mycket stort ansvar för sin skola men får mycket lite uppmärksamhet för att de gör det. Det handlar om att se hur och till vad. Att behöva hjälp betyder inte att man är hjälplös. Det är viktigt att komma ihåg. Att behöva hjälp betyder just det. Att behöva hjälp. Inte för att man är hjälplös utan för att man har ett problem. Den lärande frågan är – Vilket är problemet? Vad behöver du för att lösa ditt problem?
Jag listade elevernas hjälpbehov tillsammans med eleverna. Så här såg det ut:
- lite närhet till läraren (lärande relation)
- att läraren högläste texten eleven skrivit (lärande relation och strategier för lärande)
- att läraren lyssnade till elevens tankar om problemet de hade (strategier för lärande)
- få samarbeta med läraren (strategier för lärande, lärande relation)
- få göra om uppgiften, skriva den på ett annat sätt, nya ord, nytt språk (strategier för lärande)
- läraren visar hur läraren skulle göra så att eleven får se hur läraren gör och tänker (strategier för hur att lära)
- få berätta för läraren om hur man tänker (strategier för hur att lära)
- få en diskussionspartner (strategier för hur att lära)
- behöva en knuff för att komma vidare (bekräftelse och feedforward)
- få veta att man är på rätt väg (bekräftelse och feedforward)
- få utmaningar hur att tänka (strategier för hur att lära)
- lite mer tid att tänka på tillsammans med andra (strategier för hur att lära)
- få hjälp att anpassa uppgiften till den egna verkligheten (strategier för hur att lära)
Detta är en ofullständig lista på olika önskemål eleverna hade då de behövde hjälp. I grova kategorier handlade alltså hjälpen om:
- strategier för hur att lära
- lärande relation
- bekräftelse och feedforward
- språkutveckling
Jag insåg att min förhållningssätt betydde att jag inte längre kunde springa runt i klassrummet utan slå mig ned. Inte skynda över elevernas hjälpbehov utan stanna upp. Jag behövde också utveckla tydlighet att samma sak som man behöver av en lärare kan man behöva av en klasskamrat. Det förhållningssätt jag kom att modella blev över tid också det sätt eleverna stöttade varandra. Att ställa frågan:
– Hur vill du ha hjälp?
pekar respektfullt in mot elevens ansvar över sitt behov. Att få ett språk för vad och hur är också utbildning. Det tar tid att lära sig att ta ansvar. Det är en lärande tid att få öva, pröva, utforska och tillägna sig det ansvaret. Det handlar i stort sett om hur läraren bemöter det.
