– Hur läser ni, frågar jag.
Och eleverna håller i sina böcker, bläddrar i dem, skrattar till. Bland böckerna finns en barnbok. Den väljer en av eleverna att högläsa för mig. Jag tittar på orden. De är svåra. De hör samman med något förgånget.
– Det är fina bilder, säger eleverna.
Deras svenska bygger på två års skolgång. Jag imponeras över deras muntliga förmåga. Men tystnaden kring läsningen …
I skolan säger vi att läsningen ska vara tyst. Det har jag aldrig sagt till mina elever. De får mumla, de får pröva orden genom att uttala dem under det att de läser, de får berätta för sina kompisar om det de läser. Som alla andra som läser som plötsligt läst något roligt får de dela med sig. Läsklimatet ska vara respektfullt, inga högljudda röster och så hörnor där eleverna kan läsa helt ostört. Det vill säga när de verkligen kan läsa, då boken slukar läsaren och läsaren slukar boken.
Några som jag talade med berättade att de var vana vid tyst läsning i skolan. De berättade också att de lärde sig att bläddra ungefär där kompisarna bläddrade, lärde sig att låtsastitta i boken men att tänka på annat. De läste sällan ut böckerna utan bytte då man skulle byta. Jag tänker om allt som är tyst; hur kan jag veta att eleverna kan?
Vid varje lästillfälle, och de är många, sitter jag med var och en och lyssnar in hur deras läsning utvecklas och vad de kan då de läser just den bok de valt att läsa ur. Jag kontrollerar inte utan följer i läsningen, diskuterar den och gör anteckningar om hur eleven löser sin läsning. Jag har lärt mig ofantligt mycket genom detta.
Eleverna kom att vilja ha våra samtal. De skrev upp sig för att få lässamtal med mig. Jag följde utvecklingen genom att göra läsanalyser och lässamtal. Eleverna lärde sig genom att jag undervisade om text, hur vi förstår, vilka strategier vi kan använda oss av och hur vi läser mellan raderna. Som lärare behövs jag alltid med min undervisning.
Det tar lång tid att bli en tyst läsare. Det tar många år av träning för att bli det. Att anta att en elev kan läsa är ett mycket olyckligt antagande som gör att eleven kan lära sig hur man blir en läsare utan att bli det. En som fattar läskulturens krav men inte förstår textens äventyr.
Jag funderar ofta över lärares frågor och elevers frågor. Elever frågar för att de vill veta om det läraren undervisar om. Lärare frågar för att ta reda på om undervisningen och det lärande som den ska ge verkligen ger det. Frågorna är därför så olika.
Jag funderar ofta över hur vi frågar, vad vi frågar om, varför och hur eleverna förstår våra frågar. Jag brukar undervisa om hur frågor ställs och syftet med dem. Det gör att man kan undersöka skönlitterära frågor, faktafrågor och hur journalister ställer då de intervjuar. Frågor kan kidnappa den som svarar. Man tvingas svara på frågor trots att man inte vill. Frågor som ställs lärare handlar nästan alltid om skolans misslyckande, om tiden som inte räcker och resurserna som måste till. Då kommer svaren också beröra dessa frågor och skolan som läraren vill eller kan beskriva får inget utrymme.
Frågor kan också öppna upp själva lärandet och tänkandet. En elev i min klass slog ut med armarna, lycklig och sa: Nu får jag tänka med mina öppna tankar.
Detta med frågor. Detta med att förstå frågor. Detta med att vilja svara något helt annat. Frågor som åskådliggör processer kallar jag formativa. De följer en lärande process och åskådliggör den.
Frågor om frågor:
Att skapa frågor kräver kunskaper! Att göra eleverna till konstruktörer av prov är en uppgift för lärande och kunskapsåskådliggörande. Kanske själva provet?
Ha en fin skoldag!
Eleverna har en hel del synpunkter som är värda att beakta och ska beaktas då det gäller deras lärande och förutsättningarna för dem. ”Hur skulle det se ut?” om vi lyssnade en aning på dem. Läroplanens inledande stycke säger ganska så mycket om varför vi ska göra det.
Jag brukar räkna skratt i klassrummet. Igår föreläste jag, eller gav lektioner för lärare, då räknade jag skratt. Efter tre timmar var vi uppe i ca 50 skratt.
Läraren ska vara saklig. Det kan jag tycka mycket om. Det betyder att läraren agerar i sin profession. Inte så mycket av det egna subjektiva uttrycks då. Läraren ska iscensätta elevernas möjlighet att tycka, tänka, analysera, kritisera, fråga, undra, argumentera och delta. Det betyder också att läraren kan ha innehåll som eleverna kan göra detta genom. Författares texter, skönlitterära såväl som faktatexter. Allt kan vi tillåta dem att diskutera och tänka genom. Att förbereda lektioner med frågor, stora öppna är en väg till detta. Då eleverna gör det som läroplanen säger att de ska få göra krävs det också av läraren att inte värdera subjektivt utan sakligt bekräfta och ja, i stort sett aktivt lyssna in.
Öppna frågor till text:
