Ingen krävde att jag dokumenterade – så jag dokumenterade!

Postat den 06/09/2013 av Anne-Marie Körling

P1200657

Det var någon gång efter första året som lärare. Det var något jag förvånades över då det gällde elevernas lärande. Det var någonting med att undervisa. Jag ville veta. Jag började dokumentera. Ingen hade talat om för mig vad det innebar att dokumentera. Ingen modell hade jag att följa. Jag trevade mig fram. Dokumenterade olika saker, följde min undervisning och såg hur den blev för eleverna. Undersökte hur elever lärde sig exempelvis engelska ord om jag satte ut nya och helt okända ord för dem på elevernas toaletter och under nästkommande vecka inkluderade ordet i min undervisning – ja, kort sagt jag undersökte, undersökte, undersökte. Som en liten lärdetektiv i klassrummet.

Jag använde mig av och jag lärde mig:

  • Elevlistor, en för varje dag, en lista med elevernas namn och en tom rad att skriva på bakom varje namn. Det blev fem listor i veckan. Varje dag skrev jag något om varje elevs lärande. Det jag utvecklade var att verkligen undersöka lärandet. Min notering var kanske inte så stor men för elevernas och mitt lärande fokus skapades ett fokus. 
  • Datum. Att alla arbeten hade datum. Det betydde att jag och eleven kunde jämföra elevens arbeten och undersöka lärande skillnader. Jag lärde mig att samtala om skillnader och lärande.
  • Utvärderingar av lektioner och lärande: Jag påbörjade en mängd olika sätt att utvärdera lektioner, från muntliga utvärderingar till skriftliga. Eleverna fick också utmana mina lektioner, ge förslag till förbättringar och förtydliganden. Jag lärde mig att eleverna kunde påverka mina lektioner och mina undervisningar och det var avgjort ett framsteg för elevdemokrati och för min egen utveckling av lektioner.
  • Namngivandet och omtänkande om eleverna: Varje dag satt jag en stund och tänkte på var och en av mina elever. Jag skrev något jag ville veta om elevens lärande, för frågorna som uppstod handlade om att jag fått syn på någonting som jag måste undersöka. Det blev olika elever varje gång men under tiden kom det att beröra varenda elev i klassrummet.
  • Läsutvecklingen: Jag började skriva ned allt jag lärde mig om elevers läsning. Jag utvecklade också vägar att undersöka hur eleverna läste och om min undervisning kunde påverka dem. Läsdokumentationen var daglig. Den handlade om hur att förstå, vilka strategier eleverna använde och hur jag kunde undervisa i, mellan och ur raderna i skönlitteratur och faktatexter.
  • Elevernas frågor satte jag i fokus. Hur frågar elever, om vad, varför, när? Allt detta dokumenterade jag. Frågorna eleverna ställde handlade oftare om att de ville förstå och att de inte förstod eller att de ville vidare och lära mer.

Det fanns inget formaliserat följande av lärprocesserna då jag dokumenterade. Jag dokumenterade utan att ha krav på mig. Mina dokumentationer efterfrågades inte av någon. Jag skrev för att jag ville utveckla relation, lärande och undersöka hur jag genom min profession och mina undervisningar (jag har många och olika) kunde påverka eleverna att såväl medverka, påverka, utveckla det vi höll på att lära.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Undervisningsuppdrag – så här tänker jag generellt kring undervisning
  2. Dialog om vad jag var i färd med att lära och förstå
  3. Seminarier: Sju lektioner hur att undervisa ur och om text
Publicerat i Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Frågekonsten, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Ordförrådet, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal | Etiketter | 1 kommentar

Att få tillåtelse att älska skolan

Postat den 06/09/2013 av Anne-Marie Körling

Skärmavbild 2013-09-06 kl. 07.24.07

På vägen hem hörde jag några elever prata om sin skola. De fullkomligt älskade den. De var rörande överens om att skolan var en bra ”grej” för dem. De blickade tillbaka och berättade skolminnen och skrattade högt. Eleverna var lite äldre. Kanske hade de precis börjat sitt tredje år i någon gymnasieskola.

Ibland tänker jag att elever inte tillåts älska sin skola. Kulturen är kanske en annan. Att man inte ska, får eller kan älska sin skola. Många älskar inte sin skola trots att de är i skolan varje dag. För en del går det inte att älska den för dagarna kantas av saker ingen människa kan älska; utanförskap, tystnad eller att ständigt vara den som inte förstår. Kanske lärare inte heller riktigt älskar sitt arbete men försöker att göra det.

När jag sitter där och lyssnar tänker jag på skolan som en plats att älska. För att man får lära sig, för att det finns vuxna där som bryr sig, för att det finns mat att äta, för att man får lära sig en hel del. Om man älskar något kräver det att man underhåller det man älskar och det som blir älskat också underhåller den som älskar. Skolan måste leva upp till en plats att få älska.

Jag frågar några elever hur de ser på sin skolstart:

– Jag älskar skolan. Jag har längtat hela sommaren tills den ska börja.

Jag låter dem få älska skolan. Det är så starka ord, vill inte peta i dem. De tycker om sin skola och jag ser att det är så. För varje elev ska möjligheten att åtminstone tycka om skolan göras möjlig.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att älska och vara älskad
  2. Detta enkla om lärande!
  3. Rätten att älska sitt barn
Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Att få tillåtelse att älska skolan

Att följa lärutvecklingen

Postat den 06/09/2013 av Anne-Marie Körling

2013-09-06

Något både eleven och jag behöver är att eleven skriver datum på alla sina arbeten. Det ska vara datum på alla arbeten, oavsett ämne, för allt hör ihop. Jag upptäckte mycket bara genom detta enkla datumsättande. Då jag undervisade ur matematikboken kunde jag se hur elever räknade, ifall de räknade få tal under lektionen, eller om de räknade på och klarade av kapitlen som vi hade som objekt. Ja, det var innan jag kom på att eleverna lär sig inte genom matematikboken utan genom undervisning. I vilket fall så kunde jag se att eleverna inte förstod eftersom de inte kunde räkna och de fick inte mycket gjort. Då insåg jag att jag inte kan säga:

– Nu får du nog räkna på, sätt igång att arbeta nu!

Utan att jag måste undersöka hur eleven förstå och vad det är som är svårt, vad eleven kan och hur jag kan göra undervisning av alltsammans så att alla elever får kunna. Det utvecklingsuppdraget låg hos mig.

Att lära sig är något helt annat än att göra uppgifter. Den förändringen måste jag arbeta med och det måste jag förändra. Jag började förändra då jag kom ut från lärarhögskolan 1997 och jag har hela tiden sökt förstå hur man undervisar. En läroprocess jag aldrig någonsin vill vara utan.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Följa läsutvecklingen och ständigt se tillblivelsen av läsaren
  2. Att följa läsutvecklingen, varmt, nära och med mycket läsning
  3. Om att inte kunna läsa och att följa läsutvecklingen
Publicerat i Formativ bedömning | Kommentarer inaktiverade för Att följa lärutvecklingen

Så himla stor efter skolans slut

Postat den 05/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2010

Jag ser dem på nära håll. De som slutar skolan, de som inte studerar vidare, de som inte har arbete. Hur de längtar tillbaka till skolan, samhällstillhörigheten, det dagliga ordningen, tiderna och maten de fick, samvaron och uppläsningen av deras namn, att de finns och fanns. Det är ett gigantiskt kliv in i något självständigt som sker då gymnasietiden är över och en annan verklighet inte riktigt vill infinna sig. Man står där. Skolan känns liksom avlägsen och lite som ett paradis. Så svårt att bli vuxen. Så svårt att fortsätta gå.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Högläsningsgenerositet – genom hela skoltiden
  2. Skolans roll och betydelse
  3. Frestande att vara lärare – så himla kul!
Publicerat i Ansvaret | Kommentarer inaktiverade för Så himla stor efter skolans slut

Orimliga siffror att räkna med

Postat den 05/09/2013 av Anne-Marie Körling

Jag samtalade med en elev som fick i uppgift att skriva om vad eleven skulle göra om eleven fick en miljon. Eleven kunde inte sätta igång sitt skrivande. Jag hade förmånen att samtala med eleven och eleven berättade:

– Alltså, en miljon är omöjligt att räkna med. Tänk om uppgiften bara var att man fick 10 000 kronor. Det skulle liksom vara möjligt att få. Då skulle min pappa få nästan allt för han kämpar med att få det att gå ihop för oss i familjen. Ja, han skulle få pengarna.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Realistiskt – elevens tankar om sitt arbete
  2. Det faktiska med siffror: att åskådliggöra för ett barn med sorg
  3. Världens mest besökta platser – ett lektionsunderlag?
Publicerat i Ansvaret | Kommentarer inaktiverade för Orimliga siffror att räkna med

Barnets första självbiografi

Postat den 05/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2012

Då barnet skriver sitt namn på ett papper brukar jag tänka att det barnet skriver är den första självbiografin. Jag väljer att se det så. Jag brukar bli alldeles stilla och förundrad över den omsorg och det författande som äger rum då barnet skriver sitt namn. Jag frågar också om jag får läsa upp det barnet skrivit. Då läser jag med inlevelse det som står att läsa;

– Lisa!

Jag tänker på hur vi skriver våra berättelser, hur vi en gång började dem. Hur pennan som ännu inte funnit sin plats i vår hand hölls för hårt och hur bokstäverna nästan arbetades ned på pappret. Tungan utanför munnen. Och så den där känslan av att ha skrivit något som strålar tillbaka mot sig själv. Det egna namnet. Så läsbart för alla. Så viktigt för författarskapet. Så värdigt ska vi ta emot det. Så varmt ska vi läsa det. De mänskliga rättigheternas nedtecknande. Det egna namnet.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Barnets rätt till sitt namn – alla barns rätt till sina namn
  2. Elevens rätt till sitt namn i skolan
  3. Barns namn, våra namn och hur vi blir våra namn
Publicerat i Barns rättigheter, Relationer och vänskap | Kommentarer inaktiverade för Barnets första självbiografi

Språket vi inte förstår

Postat den 05/09/2013 av Anne-Marie Körling

… men kroppsspråket vi kan använda, armarna vi kan gestikulera med, ögonen vi kan vänta in med och söka se med, kroppen som vi lutar framåt för att visa att vi vill förstå. Allt det vi kan göra för att mötas.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vardagsritualen med elev
  2. Inte bedöma gårdagen – utan – utmana för framtiden!
  3. Det lilla barnet förstår språket ordagrant
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Språket vi inte förstår