Anne-Marie Körling

– Han berättade att … säger vi.

Vi säger också

– Det stod i tidningen!

I klassrummen, på skolbänkarna, ligger utdrag ur böcker. Ingen källa anges. Ingen källa beskrivs. Som en osynlig ande svävar författarna vilse i rummet. Lika vilsna är mottagarna av texten, som kom den från ovan. Om ingen källkritik ges är papper och böcker texter som bara finns där. Hur är oklart. Varför likaså.

– Vad heter du, frågar jag.

Och genast har jag ett namn. Ett namn att relatera till. En källa. Den som berättar är en källa. Om jag vill att eleverna ska förstå källans betydelse kan jag alltid visa att jag frågar efter den. Det kan betyda att berättelsen jag får av berättaren har ett annat ursprung. Är jag nyfiken frågar jag om den. Är jag källkritisk begär jag den. I skolan ska vi verka för elevernas förmåga att tänka kritiskt. Det betyder att de måste få kunskap om källorna och kunna förstå att matematikboken har en författare, samhällskunskapsboken likaså.

I och med att vi identifierar författaren kan vi relatera till den som skrivit boken. Det gör vi då vi diskuterar texten. Vi kan genom vår källkritik röra oss till andra texter.

– Låt se vad en annan författare säger om det här … låt oss undersöka hur en manusförfattare utvecklar manus ur författarens text. Textrörligheten kan skapas ur denna medvetenhet om källan.

I läroplanen kan vi läsa om källkritik. Om vi vill utforska källans betydelse i pedagogiska samtal kan vi undersöka vilka som finns bakom vår läroplan. Det kan vi göra för att lyfta frågan och undersöka den.

Vi lever i ett ständigt textflöde (textbegreppet är stort). För att orientera oss behöver vi undersöka källan. Texten ger oss en resa: Vart är vi på väg. Texten har en källa: Till vem kan vi återkomma.