Det skrämmer mig att klyftorna växer. Det skrämmer mig att de tillåts existera i skolorna. Skolan för alla tycks alltmer bli tomma ord, uppblåsta för att vi vill tro på den. Vad gör vi?
I skolan sorterar vi barn för att undslippa ansvaret. Det kan låta hårt men faktum är att då vi säger att vi inte klarar ett barn skriver vi ut samma barn ur en klass. Vi skapar en klass för nästan alla. Någon annan klarar av detta barn bättre.
Vi säger stort, brett och vitt att barnet inte kan engelska, matematik eller svenska. Som om det gick att klumpa ihop matematik under en rubrik. Matematik, svenska och träslöjd är samlingsrubriker för ämnen och mängder av delområden. Berätta vad barnet kan inom dessa områden. Gör det inte lätt för dig att skriva ut en elev ur ett ämnesområde. Nej, låt oss göra det mycket svårt för oss. Först ska vi gå igenom och undersöka vad, varför och hur.
Och skolans värdegrund ska hela tiden påminna oss om våra uppdrag. Värdegrunden är alltid daglig och aktuell. Den får gärna bränna under fötterna på oss lärare men aldrig någonsin elevernas. De har inte valt. De förväntar sig att möta. Möta vuxna att få stöd och hjälp av, vuxna som har något att ge, som har en horisont för mig, mig, mig!
Jag mötte en lärare i Syd Afrika. Jag var i hans klassrum. Han hade 64 elever. Jag frågade hur han gjorde för att få alla att förstå. Med djupt allvar sa han: I can tell. I read my children. If they don’t follow it’s up to me. I translate myself as long the children need. Sometimes five times, sometimes more. I can read my children. Och jag önskar att vi också blir läskunniga, ser barnen, ser dem och skapar ett rum i skolan där klass inte betyder annat än den tillhörighet man har till klasskamrater och lärare, vilken årskurs man går i och vilket schema man följer.
Det skrämmer mig att barnen förklaras utifrån bakgrund och inte utifrån framtid. Skolan är skola för alla. Det kan aldrig någonsin bli tomma ord.
