Nu drar vi igång saker och ting!
Inlägg som berör samma teman:
Jag har alltid ställt mig tvekande till läxorna. Inte för jag tycker att läxor är oviktiga men då handlar det om att vi ska fundera över mening och generositet. Läxorna får aldrig bli något som läggs i elevernas knä, som en påminnelse om det lärande övergivandet där reperationen av skolans misslyckande ska ske i hemmet. Det är förödande för elever som aldrig får känna sig dugliga eller kunniga, utan får såväl skolans misslyckande över sig och sedan ska sitta hemma med denna påminnelse och föräldrarnas stora oro. Det ger dåliga cirklar, skapar aldrig någonsin studiemotivation. Det skapar känsla av misslyckanden.
Jag har givit läxor för att jag en gång klev in i skoltraditionen där detta var ett av lärarens skoluppdrag (trots att det inte stod någonstans). Jag ärvde traditionen. Och jag kom att bli mycket fundersam allteftersom jag fortsatte som lärare. Läxan inkluderades inte i det dagliga, utan var något ensamt och alltid handlade om någon slags brist som skulle tränas på. Som om man gav föräldrarna skolansvar och pedagogisk roll där de alltid och allra bäst fungerar som föräldrar. Skolarbetet blir också en presentation av skolan. Föräldrar vill ha läxor, också av tradition, för att de vill vara dugliga föräldrar och visa upp att de gör allt för sina barn. Om vi fick föräldrar att högläsa för varenda barn därhemma, knyta an till texter och skapa relationer skulle jag ge hur många läxor som helst.
Jag kom att ge en läxa och den kom lite då och då. Jag kopierade ut två kapitel ur två högläsningsböcker som jag skulle högläsa för klassen. Eleverna fick läsa igenom varje kapitel på vilket sätt de önskade där hemma; högt för sina föräldrar, eller att föräldrarna läste högt för sina barn, och så skulle de argumentera för vilken bok jag skulle läsa. Det kom att betyda att läsningen utvecklades och uppdraget blev delaktighet. Det blev engagemang därhemma snarare än bråk och tandagnissel.
Långt senare kom jag att skapa läxor som eleverna längtade efter. De fick uppdrag att leta reda på saker och ting som kunde tillföra undervisningen ett annat innehåll eller bidra till att vi kunde räkna med andra saker, väga och mäta. Ja allt som fanns där hemma kunde vi göra något av. Jag hittade på läxor så det stod härliga till. Ibland har jag funderat över att starta en blogg med läxförslag som gör skolan mer attraktiv och uppdraget mer angeläget.
På senare år gav jag mycket få läxor. Det gjorde att föräldrarna blev en aning oroliga. Insynen i skolarbetet försvann. Det kan jag känna respekt för. Jag filar på en tanke kring läxor och antar uppdraget som Christian Lundahl uttryckte på Twitter- en slags redogörelse för läxan och dess syfte i skolan. Jag har många, många tankar om det här.
Här är en länk till min krönika om dilemmat med läxor!
För andra gången idag samtalar jag om oss gamla rävar som vill tillbaka till klassrummen. Jag uppfylls av en längtan och en inre glädje inför känslan av att vara där med eleverna igen! Som om jag hemlighållit den för mig själv. Och den här tanken och att den delas uppfyller mig.
– Jag tänker ha en klass i höst. Jag längtar till en klass. Jag längtar till det, sa någon jag lyssnade till. Och jag tänkte och kände att i mitt hjärta slog det en slags dubbelslag av lycka. Ja, tänk att få göra det igen. Tänk att få ha en klass. En klass med elever. Det är att nosa på det framtida just här och nu.
Om Skrotnisse slog igen sitt skrotmagasin och öppnade skrotskola skulle världen få se på sju nya underverk. Tänk att vara en klass i ett skrotupplag och bara konstruera nya saker av gamla avlagda ting. Och Skrotnisse skulle gå där och bara modella utan att säga så mycket egentligen. Då skulle skolbarnen få hammare och spikar att greja med. Ett rött äpple skulle säkert dyka upp i någon slags bok och ficklampor skulle alla elever få ha. Vore liksom obligatoriskt i en värld för sökare och försökare. Ljuset får man kasta dit man själv vill. Man skulle höra hur de små skrotuppfinnarna skulle humma och fundera och ibland och rätt ofta slå sina funderarskallarihop för att fundera ut något finurligt. Skrotnisses pedagogik är nog entreprenörskap men skulle hela tiden fundera på vad som egentligen menas med det.
Om Kalle … då hade han fått vara en gammal farbror i katedern som spred ett stilla lugn till alla elever. Han skulle vara säker på att alla barn skulle nå egna höjder. Eleverna och Kalle hade varit på exkursion och fått leta reda på egna klätterträd. Någon påstod kanske att Kalle inte tog sitt läraruppdrag på allvar. Men se det gjorde han visst. Han gav dem utsikter från bokträd och där fick de ligga och fantisera … kanske om Emma!