Fritidspedagogens knyter skridskor?

Postat den 09/02/2012 av Anne-Marie Körling

Fritidspedagogen! Upplyft och se denna yrkeskategori. I det fördolda utvecklar de barn som leker. I en helt annan form kommer pedagogiken.

Jag hörde en av dessa igår. Och jag tänkte. De tar barnen till skridskoplanen, knyter skridskor i mängder, tar lärandet i händerna, där det sker. I början av veckan hade fritidspedagogen knutit sex par skridskor och samtidigt lärt barnen att knyta. I slutet av veckan behövde bara tre barn hjälp. Det är lärande konst. Jag bad fritidspedagogen att se sig själv i ljuset av detta. Jag tycker det är stort, stort att lära sig knyta. Hur mycket samtal och praktik följs inte med denna handling och symboliskt. Man lär sig inte att knyta skosnören om man inte har knutit kontakt med någon som kan och vill visa hur man gör.

Och vad lär sig inte barn genom att åka skridskor på en skridskobana? De lär sig härbärgera sina fall, sina onda rumpor och genom pedagoger få ny kraft att ställa sig upp för att pröva igen. Det krävs otroligt mycket av en pedagog för att ge sig ut med ungar på hal is. Respekt!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om Alfons Åberg blev lärare skulle han …
  2. Fritidspedagogen – inte en fri resurs utan en egen
  3. Varje dag skola
Publicerat i Fritidspedagogik, Pedagogik, Redskapen | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Elever är människor

Postat den 09/02/2012 av Anne-Marie Körling

 

Jag hade velat vara din elev, det känner jag med hela mitt inre, då hade förhoppningsvis någon sett mig, sett in i mina ögon och läst sorgen, vanmakten och hopplösheten jag kände varje dag inför att behöva ta mig till skolan. Det hade sparat mig kanske år av förtvivlan och en nedbruten självkänsla. Du får mig att känna hopp, trodde inte i mina vildaste fantasier att pedagoger som du fanns. Men du finns och allt du skriver låter så otroligt självklart och logiskt. Frågan är bara varför så få lärare upptäckt det? snälla fortsätt skriv, fortsätt att sprida ditt ljus i mörkret, du behövs. Barnen behöver dig, de vilsna lärarna behöver dig.

Kommentaren i min blogg berör mig. Jag tänker.

Elever är människor. Människor med egna tankar och känslor. Relationens betydelse är stor. Vi blir någon i någon annans ögon, i relation med någon som ser. Att vara lärare handlar om att vara nära en människa som lär sig. Lärarens roll är att se, närvara och följa, bekräfta relationen mellan lärare och elev och kring det vi lär oss. Vore du min elev skulle jag varje dag se dig djupt i ögonen och ta din hand, en mycket medveten gest som gör att du får bottna i mina pedagogiska ögon och jag får se in i dina. Jag tänker så!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Undersöka hur elever lär sig – och låta dem berätta
  2. ”Får lärare i Sverige slå elever?”
  3. Bedömningar – Såg du mig igår?
Publicerat i Klassrummet, Kommunikationen, Verkligheten | 3 kommentarer

Nyköping! Tack för värme, språk och skratt

Postat den 09/02/2012 av Anne-Marie Körling

Förmån Nyköping! tänker jag. Tack till Nyköpings Kommun och Ann Löwbeer för utmanande uppdrag och fantastiska möten med lärare. Då jag stod på tågstationen i vintermörkret och kylan kände jag mig glad och pedagogiskt lycklig.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Modellande undervisningar, Nyköping och lärarna där!
  2. Borlänge igår och tack idag
  3. Leende, uppmärksamhet och modet att säga
Publicerat i Föreläsningar jag ger | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Nyköping! Tack för värme, språk och skratt

Sittskada och skoltankar

Postat den 08/02/2012 av Anne-Marie Körling

Någon kom till min blogg via ordet sittskada. Aha, tänker jag. Sen blir jag själv nyfiken på ordet. Alltså – sittskada och skola – den kombinationen får mig att tänka på alldeles för stort fokus på ordning och drill. Jag har ännu inte träffat en lärare som inte vill röra på benen under en föreläsning. Ännu har jag själv inte funnit att jag kan sitta länge utan att röra på mig.

Jag får lätt sittskador, vrider mig och vänder mig där jag sitter. Om jag då inte heller får röra mig blir jag ännu mer rörlig. Då får jag känslan av att jag har myror i brallorna. Och så börjar jag tänka på att jag inte kan sitta still fast jag borde. Den jag lyssnar till kommer allt längre bort från det jag grubblar på. Tillslut hör jag liksom inte vad den som talar säger. Jag är helt fokuserad på min oförmåga att sitta still.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Rörelse
  2. LÄXA – NÄE!
  3. Ordspråk
Publicerat i Misstagen | Kommentarer inaktiverade för Sittskada och skoltankar

Praktik, VFU och något om att härma den som kan

Postat den 08/02/2012 av Anne-Marie Körling

Då lärarkandidater är på praktik är de ute för att lära av någon annan. Det betyder att man härmar en del. Det tycker jag ska lyftas fram. Man blir inte den man härmar. Man härmar för att bli den man själv är i professionen. Att härma kan kännas som att man tar något från någon annan. Så ser jag inte på det. Jag tänker att man är lärande och härmar för att pröva. Om ingen gör så finns det inget att härma eller att ta efter och pröva mot.

Alltid när man härmar skapar man också något eget. Det går liksom inte att härma fullt ut lika. Gör man det plagierar man. Det är något helt annat. Men att härma det är att göra för att lära. Eleverna måste få härma. De härmar oavsett vi vill det eller inte. För de är i klassrummet för att lära. Att de härmar också sådant vi inte vill att de ska härma – dvs – vårt egna sätt att vara är en svår knut att förhålla sig till. Men själva härmandet finns där. Ibland gör det ont att se sig själv i andra. Men nyttigt.

Kära kandidater. Härma på! Ni lånar kompetens. Men ni är också era egna. Ni blir till under det ni härmar. Ta för er. Dessutom bidrar härmande till utveckling också hos den som härmas. Man får syn på sig själv. Ett metakognitivt perspektiv införs och påverkar det som sker. Utmanande och spännande. För alla inblandade. Lärorikt för alla och envar. Hej hopp!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Härma! Lärandets vilja och relation!
  2. Två år och en mästerhärmare – hur kan vi tänka i skolan
  3. Lektionsupplägg i tre steg: Modell, härma och pröva själv
Publicerat i Modellerna, Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Praktik, VFU och något om att härma den som kan

Föräldern, skolan och hoppet

Postat den 08/02/2012 av Anne-Marie Körling

 

Oftast besöker jag din blogg för inspiration i mitt arbete. Då och då, liksom idag, besöker jag den för tröst och för att få lite hopp som mamma. En mamma till ett barn som som enligt skolan inte kan prestera och inte kan lära in. En mamma som fasar för bortslarvade lappar, bortglömda instruktioner. Men mest av allt fasar hon för utvecklingssamtalen. Hon tänker: Om jag signalerar till mitt barn att jag tycker att skolan är så viktig som jag verkligen tycker, så är risken stor att hans självkänsla blir än mer knäckt. Om jag signalerar att den inte är så viktig, kommer han kunskapsmässigt att misslyckas ännu mer. Vad ska en mamma göra?

Jag fick den här kommentaren på bloggen. Jag kände svårigheten, dilemmat och maktlösheten. Dessa känslor är mina. Jag tänker på alla gånger jag själv suttit i samma situation: Den att mana mina barn till att skolanknyta och att själv inte riktigt veta hur jag ska förhålla mig. Jag har min bild av mina barn. Skolan har en annan. Ibland har vi samma. Och jag sätter mig på stolen som är skolans och vips överger jag mitt barn. Om jag sätter mig i stolen som tillhör mig som förälder så vips överger jag skolan. Jag vill sitta bekvämt på stolen jag sitter på som förälder. Jag vill inte behöva välja sida – den mot mitt barn – eller den med och för mitt barn. Jag vill inte skapa antagonism. Ett antingen eller. Jag vill tala om mitt barns lärande. Inte så mycket om hur mitt barn är. Jag vill delta i lärandet. Jag vill att mitt barn också gör det. Jag vill att skolan också börjar där.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Hoppet om skolan
  2. Lektionsidè: En diskussionfråga att grubbla på!
  3. Se föräldern – Ett försök att sätta sig in i föräldrarollen i skolan
Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Föräldern, skolan och hoppet

Lektionsförslag – om orden vi delade

Postat den 07/02/2012 av Anne-Marie Körling

Så här kan man göra en lektion. Jag gjorde den idag. Eleverna kommer in i klassrummet. Jag ber dem om ett ord. En efter en säger eleverna ett ord. Jag skriver upp varje ord på tavlan. I en enda röra. Oorganiserat. Det blir alla möjliga ord. Ordet är nämligen fritt.

På tavlan har jag då mängder av ord. Låt säga att jag har 30-40 ord. Idag, då jag gjorde det här med lärarkandidaterna, hade jag 60 ord på tavlan. En del ord fanns två gånger, andra ord var sakliga, en del ord ganska så rörliga, en del ord var känslor och några ord var skrivna med versaler som RESPEKT. Jag skrev själv FÖDELSEDAG. Då eleverna kommer in ser de läraren i aktion. Orden skrivs upp. Eleverna har bidragit och deltagit i det som kan bli undervisning. Det finns ett gemensamt underlag. Alla orden på tavlan.

Jag hör hur lärarkandidaterna diskuterar om man får skriva bokstaven a som jag skriver den, alltså vilka a får en läraren skriva? Jag hör hur någon säger att ”det är ingen organisation kring hur orden står på tavlan”. Jag hör någon säga – där är mitt ord. Jag hör hur några börjar använda ett ord från tavlan i det samtal som förs mellan två kandidater. Jag lyssnar noggrant. Vad säger de? Hur relaterar de? Vad förväntar de sig? Hur många är med mig i det här? Hur många ord funderar man på? Och ja … såväl kandidater som elever är med.

När vi sedan tar orden vi delade blir de åter våra egna, i det stora kollektivet skapar vi. Skolan ska främja kreativitet. Och orden kan vara nog så möjliga att göra något med. Skapa meningar är kreativt. Ta ett ord vilket som helst från tavlan och skapa en mening.

– Banan kan både vara en frukt och en ishockeybana.

Eleverna får fritt tillgång till sin kreativitet och sin språkutveckling. I gemenskap med andra. Och vi ska göra orden ihop. Använd hela klassen och gör allt ihop. Skapa kollektiva möjligheter så att alla elever får ta orden i sina munnar.

  • Ta tre ord som inte hör ihop med varandra och gör en mening
  • Skrik ut ordet – RESPEKT!
  • Säg ordet kyla med ett frågetecken bakom, en punkt, ett utropstecken.

Jag hoppas ni förstår lite av det jag menar. Om ni gör det så ska ni pröva. Lektionen börjar genast och är mycket engagerande. Ta mitt ord!


Inlägg som berör samma teman:

  1. LEKTION om Begreppen, orden, ordförrådet: Att introducera boken, lektionen, ämnet, skolspråket
  2. Lättaste ordberikarlektionen: läsa, skrika, använda, lyssna och dela orden
  3. Orden – stupa, stupade
Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet | Etiketter , | 1 kommentar