Anne-Marie Körling

Lärare kvider under kravet på dokumentation. Avståndet till lärarens egen användning och behov är stort och kravet att dokumentera någon annans. Kursplaner och läroplan har blivit piska istället för morot. Lärare ska få äga sitt hur i dokument som beskriver vad och varför. I lärarkroppar tickar stressen. Det ska hinnas med till varje pris. Och det ska dokumenteras. Ska! Och saker och ting ska lämnas in, prickas av för att alldeles för sällan återkopplas till. Skolarbetet fortsätter. Läraren kommer därför att skilja på sitt arbete med eleverna och det som krävs av läraren i skolan.

Dokumentation ska och bör tjäna ett syfte för läraren och undervisningen. Då jag började dokumentera var det endast för att få nys på vad jag gjorde, hur jag undervisade och vad som hände då jag hade undervisat och det jag hade gjort. För allt det jag gjorde skulle tjäna eleven. Men jag visste inte om det gjorde det. Jag dokumenterade för att synliggöra elevens lärande och för att utveckla mina undervisningar. Jag ville kunna svara på den begynnande kritik som växte mot skolans arbete. Jag ville veta.

Det var mycket länge sedan jag började. Långt innan orden om formativa och summativa ord blev begrepp. Men det blev också ord som istället för att de blev mina redskap i undervisningen blev redskap och krav från någon som stod längre ifrån klassrumsarbetet.

Vi borde fråga oss hur vi ska dokumentera i undervisningens och elevens tjänst. Det kan aldrig bli form att undersöka lärandet. Och det måste börja där läraren är och utifrån lärarens eget behov. Läraryrket vill, kan och vågar om det finns luft i systemen.

Jag tror på lärarens arbete i klassrummet och tillsammans med eleverna. Det finns mängder av sätt att dokumentera så att det blir en vardaglig del av lärandet, där stolta elever får åskådliggöra vad de kan och hur de lär och lärare får gensvar på hur att undervisa så att eleverna får lära sig och samtidigt känna yrkesstolthet för att det som sker i klassrummet utvecklas.