Jag lyfter kaffekoppen till munnen. Blickar ut över mitt hem. – Vad gör alla dumtussar här? tänker jag en sista gång. Kartongerna vilar mot golvtrallarna. Nynnar avskedssånger. Jag packar böcker i travar. Det är svårt att packa böcker. De vill hela tiden berätta något för mig. Om den gången jag läste dem för länge sedan. Och varför jag inte läste just den men köpte den en gång. Det olästa skriker på ny uppmärksamhet. Jag pustar ut. Dumtussarna far och flyger. Det är som det ska vara.
Jag läser om Summerhill. Jag läser om 86 årig kamp för en skolidé. Jag läser om känslor och om skolan som själva livet. Jag läser om demokrati. Jag läser. Första gången jag läste om Summerhill var jag 13 år. Jag älskade titeln – Fria barn – Lyckliga människor. Idag syns den skolan utopisk. Själva pedagogiska övertygelsen likaså. Vi har tagit ut en snäv väg – pedagogikens vägar kan aldrig någonsin vara så snäva, så snäva. Vi behöver diskutera mycket ingående de pedagogiska frågorna om hur skolan ska vara, verka och skapa. Det ligger i pedagogiken. Alltså HUR!
Jag hade en spännande barndom. Den har jag copyrajt på. Den skriver sig själv i mitt inre. Jag skriver om ibland. Gör lite bättre. Himlen var väl grå som alla andra dagar. Minnet har en förunderlig kraft. Den sorterar och underhåller. Somligt faller i glömska. Somligt faller bort.
Det är det här med årskurser. Det är det här med det taklösa lärandet. Det är det här med hur ge eleverna lärande möjligheter vida förutsättningar inom årskursen. Ja, en enkel sak är att inte bara ha böcker inom årskursen. Ta exempelvis matematikböckerna.
En-till-en-principen gäller alltid läromedel
Har vi en årskurs fyra så köper vi in en trave med böcker för årskurs fyra. Alla ska ha en var. Det är vi noga med. En-till-en-principen råder då det gäller läromedel. Det må vara så. Men lärandet inom årskursen ser inte riktigt ut som det vi får ur böckerna. En del elever kan mycket snabbt, andra behöver gå tillbaka och repetera för att förstå, en del förstår årskursens innehåll men vill få utmaningar inom ett specifikt område.
Hela skolämnet från årskurs ett till nio i varje klassrum!
Låt oss säga att vi istället har en matematikbok från alla årskurser i våra klassrum. Det borde vara obligatoriskt. Att vi byggde upp ett matematikbibliotek i klassrummet. Vi ska ha möjligheterna inom räckhåll. Då kan vi ge eleverna rörelsefrihet i lärandet om så bara i en annan årskurs. Jag har haft en elev som älskade att räkna skala. Hon fick i årskurs fyra följa spåret för skala från årskurs fyra, till fem, till sex, till sju och slutligen till årskurs åtta. Det taklösa lärandet inom skolan. Det möjliga att utveckla och ge eleverna. Skolan ska vara generös.
Det inom skolan taklösa lärandet
Det gäller också att kunna gå tillbaka för att förstå återigen. Då behövs matematikböcker att se hur man introducerade exempelvis skala. Det betyder att vi får röra oss inom matematikämnet.
Textrörligheten i matematiken
Jag tycker också att det vore rimligt att man inte kastade ut gamla matematikböcker bara för att man har fått nya. Varför inte ha kvar ett antal äldre matematikböcker så att eleverna får undersöka hur olika matematikförfattare förklarar dilemman och hur de modellar tänkandet. Det borde införas mer av textrörlighet också inom matematikämnet.
Ingen tyst matematik
Detta med litteraturen i matematiken är viktig för mig. Jag tror inte på den tysta matematiken. Jag tror på den talade, den omtalade och den tillförande matematikundervisningen. Jag tror inte på hindren och begränsningarna. Jag tror på utmaningarna, fortsättningarna och tillåtelsen. Det är i undervisningen jag håller elevernas lärande och det är i den jag kan fördjupa mig inom områden knutna till kursplanerna. Boken kan aldrig ersätta det mänskliga mötet med matematiken. Men boken i matematik kan stötta såväl eleverna som läraren. Så länge boken inte får göra arbetet ensamt och eleven får vara tyst kring sitt tänkande.
Följa lärandet
Och lärarens roll blir då att följa med elevens lärande! Det är en konst att lita på lärandet och tillåta det att ta ut svängarna.
Vi talar om framtiden. Vi berättar om framtidens kompetenser. Vi talar om det lärande vi ska skapa i skolan som ska leda till att eleverna i framtiden ska kunna bli, vara och …
Den elevnära framtiden
Jag tänker att vi alldeles för sällan talar om den nära framtiden. Vi gör det framtida för långt bort. Vi skrämmer eleverna med den i bästa välmening. Den nära framtiden handlar om att befinna sig i utvecklingszonen. Inom ramen för vad eleven kan utmanas med, inom ramen för skolans inre arbete. Det är klart att i årskurs ett, tre och sex finns det en nära framtid i att lära sig så mycket att man kan gå i årskurs två, fyra och sju.
Matematikens framtid i skolan
Det finns också mycket enkla vägvisare in i den nära framtiden i skolan. Den att tydligt visa exempelvis ett problem i matematiken och gestalta det genom att visa hur progressionen ser ut kring just ett sådant problem. Det kan man göra genom att kopiera matematikutmaningar från årskurs ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta och nio. Det borde finnas i varje klassrum. Att räkna med ekvationer t. ex. Hur kan vi visa att progressionen äger rum kring den?
Texternas framtid i skolan
Nåväl… likaså i de faktaböcker vi har i skolan. I årskurs ett ser texten ut så här, i årskurs tre så här och i årskurs sju så här. Kopiera upp och sätt upp på väggar så att eleverna får veta hur progressionen och förväntningarna ser ut i kring läsförståelse kring faktatexter.
Nuets lärande
Men allt prat om framtiden. Det vore så mycket enklare om vi lät barn och elever känna och uppleva lärandet här och nu, och att vi inom yrket höll lärandets horisont – att veta vart det hela ska leda till. Att vara mer närvarande i nuets lärande och i elevens tjänst.
Jag har många idéer och tankar hur man kan skapa ett sådant förhållningssätt.
