En gång för länge sedan ansåg Sveriges lärare att läsundervisningen skulle förändras, och att eleverna skulle få läsa annat än katekesen. Det var lärarkraft som förändrade innehållet i skolan. Lärarkraft!
”… som reducerar lärarna till osjälvständiga och skrämda ”konceptslavar”. För henne är välutbildade lärare med en viss professionell självständighet viktiga.”
Det finns mycket att fundera över då det gäller lärares professionella självständighet. Lärare måste erövra området mellan läroplan, kursplan, styrdokument och alla måsten som syns ligga över lärares axlar med sådan tyngd att lärare böjs, kröks och inte får andrum. Det handlar för min del om att skapa luft i systemen. Att ge syre till lärarens profession och möjlighet att tala om den. Det går att förändra om pedagogiska diskussioner förs och utvecklas, är angelägna och där fokus är på skolans roll, betydelse och vad för innehåll skolan ska verka för. Det handlar om att pedagoger, lärare ska mötas och våga se sin profession i annat ljus, lyfta fram det som fungerar och se med andra ögon än bristens.
Det är svåra saker att tala om professionen. Men vi måste. Och det ska vi göra inifrån yrket. Vi har mängder av kunskaper inkapslade i yrket. Vi har också en kraft och ett fokus. Låt oss tänka att vårt fokus är i klassrummet och tillsammans med eleverna.
Dessvärre är vi skamtyngda och låter Jante vara en skolbaromenter. Varför är vi så hårda mot varandra. Kan vi inte erbjuda ett taklöst funderande, öppet diskussionsklimat, våga skicka ljus mot en endaste lärare som lyckats med det mål som skolan haft – få fråga och konsultera… vi måste utveckla lärarprofessionens generositet och utvecklingspotential. Vi behöver varandra. För att bli yrkesstarka!
Skolan har ett alldeles eget värde!
Jag har lyft ut meningen ur Pedagogiska Magasinets artikel om En Skola På Egna Ben!
