Jag har alltid utmanat mina elever med att skriva utvärderingar. Elevernas utvärderingar har alltid betytt mycket för mig. Det har jag alltid visat mina elever. Jag har gensvarat genom att diskutera och berätta, prata och ytterligare inkludera eleverna. De ska utveckla undervisningens innehåll tillsammans med mig. Jag måste därför veta något om vad eleverna tänker om sitt eget lärande.
Här är en utvärdering i årskurs fyra.
Boktryckarkonsten är stor och svår. Jag är skrivande. Det är mer känsligt. En dag står mina ord där svart på vitt. Då är jag nog mer rosenröd och rodnande.
Utvärdering av min föreläsning i Norge, alltså vad vi lärde, tänkte och funderade kring:
Detta var lärarnas röster. Denna utvärdering ägde rum helt öppet och tillsammans med alla som lyssnat och deltagit. Så vill jag att lektioner ska avslutas. Vi måste tänka ihop kring vad vi har lärt oss. Jag visade därmed hur man dokumenterar lärandet då det visar sig. Också då det visar sig hos lärarna själva.
På flyget till Norge spillde jag yougurt på på min klänning. Jag fick en liten fläck. Jag förbannade den och tänkte – Det här fläcken kommer alla att se. Jag har inget att byta med. Och jag som ska stå i centrum för allas blickar och föreläsa. Men sen tänkte jag en aning pedagogiskt (det roar mig ofantligt att tänka så) :
Det här är vad vi lärare gör. Vi har en hel del gott och bra att berätta om skolan. Vårt yrke betyder förändring för eleverna. Vi har kunskap om hur lärandet gestaltas. Vi vet hur barn lär och vad de behöver för att lära. Vi kan också våra styrdokument. Vi följer kursplanerna och vi försöker leva upp till läroplanen, dvs, där det står hur vi ska vara, verka och organisera för lärandet. Men vi talar om lärandet och skolan utifrån våra fel och brister. Jag hör hur lärare flyr det lärande nuet och försvinner in i bristerna:
– Jag ville att de skulle ha lärt sig det här och det här, ojar sig läraren och pekar tydligt ut ketchupfläcken på de svarta byxorna.
– Bra, va? Hur menar du? Men jag missade ju det här och det här och det här och det här, sörjer en annan lärare och pekar ut den lilla fläcken med sötsur sås som sitter på kavajärmen.
– Jag hann inte det jag ville, skyndar läraren vidare och pekar på de framtida fläckarna som kommer att hamna på den vita t-shirten.
Och ingen gång berättas om allt det där andra. Om det faktiska lärandet som ägde rum under det att läraren förklarade sig. Mycket lärande äger rum under lärarens lektion. Mycket lärande äger rum på grund av att läraren har undervisat, givit redskap för, berättat, visat och iscensatt. Men det talar ingen lärare om.
Jag tänker på en person som renoverat sitt hus. I ett av rummen fanns det ett litet fel i hörnet, ungefär där ingen vanlig rumsbesökare skulle undersöka. För att hitta detta fel måste man lägga sig ned på golvet och krypa närmare det misslyckade. Men varför inte. Rummet såg så vackert ut. Men eftersom jag fick veta om detta lilla fel blev jag mer nyfiken på det, kände mig liksom en aning inbjuden till att göra det. Själv hade jag först lyckligt noterat att detta rum gjorde mig glad och hade gärna stannat vid den känslan. Men som sagt jag låg under en soffa och fick en lång redogörelse över hur väl personen hade misslyckats med sitt renoveringsobjekt.
Hela skolan har ansvar för språkutvecklingen. Lokalvårdaren är därför också språkvårdare. Jag undrar hur många begrepp och ord som finns i lokalvårdarens språk. Jag undrar hur lokalvårdaren kan få tillhöra skolans skolutvecklingsuppdrag där språket står i fokus. Jag tänker så om alla som är i skolan. Det borde vila ett språkutvecklingsuppdrag hos var och en av oss.
Ja, nu tänkte jag på den underbara skolmaten. Den som vi är unika med. Blott Sverige den svenska skolmaten har. Världsunika! Där finns också en hel språkvärld där lekfullhet och smaklökar kan aktiveras med våra ord.
Jag tänker på maten i skolan. Vilken källa till språkutveckling. Dagligdags läser man upp menyer i klassrum. Små elever bokstaverar sakligt utan att erfara smaken i ”spagetti med köttfärssås” eller ”fiskpanetter med potatis”. Och så blir orden om maten bara ord och inte känsla och smak i gomar och munnar. Nej, tänk att språkberika maten:
Ja, det här var mina påhittade menyer. De riktiga och verkliga menyerna hittar ni hos Runstensskolan. Där kan man snacka om språklökar. Det vattnas i munnen. Skolmaten är en del av språket. Ge maten en pedagogisk plats i skolan! Uttryck den!
Textbegreppet i Lgr 11 är ett stort begrepp. Det handlar inte bara om det viktiga skriftspråket. Det handlar om uttryck. Och uttryck är många och ska vara många. Jag tänker på elever med dyslexi. De kan tala för sig. Jag tänker på de tysta klassrummen. Kravet på tystnad kring läsning. Vilken livsfarlig miljö för text. Vilken livsfarlig miljö för de med svårigheter att förstå skriven text. Vad tråkigt Lev Vygotiskij skulle ha där. Han skulle nog ta sin teori och försvinna in i ett klassrum med viskningar, mummel, frågor och små diskussioner i. Där skulle han sitta och le och tänka – här hör man lärandet.
Språket ligger utanför oss och tanken syns i språket. Väl talat kan det bli en tanke.
