Vi bör tala om vårt innehåll. Inte krångla in oss i vad vi tror sker och äger rum inne i eleverna. Vi bör tala om det som sker utanför eleverna. Det som är matematiktalet. Det som är elevens fråga. Det som handlar om författarens texter och hur man skriver ordet ”robot”. Vi bör tala om det vi kan tala om – det som syns. Vi ska sätta ord på det som sker genom att sätta ord på det som är verkligt. Det betyder att vi talar om det lärande som äger rum här och nu. Vi ska genom vårt pedagogiska språk sätta ord på just detta och koppla det till läroplanen och kursplanerna. Vi är lärare. Vi är det. Och det är lärandet vi ska uppmärksamma.
Jag har tröttnat på att vi alldeles för ofta stirrar oss blinda på det mål vi ska uppnå och sträva mot, vi ska äga målen och ta riktningen mot dem. Eftersom vi har tio år på oss ska vi verka för att vi når dem. Målen ska inte vara en piska utan en riktning för undervisningen. För att se att vi är på väg måste vi stanna upp och sätta ord på det vi gör. Det handlar om det rent faktiska som äger rum i klassrummet idag. Det eleverna visar oss av lärande.
Om vi talar om det faktiska lärandet som äger rum är vi lärandet nära. Det tycker jag vi ska vara.
Den innehållsrika skolan och meningsfulla lärandet. Geografin kan bli skolans absolut roligaste ämne genom geocaching. Man skulle kunna lägga ut texter och geocacha själv. Jag ser hela kartan som en social möjlighet. Vi kan kontakta varandra, berätta om platser och händelser, och lära oss iaktta detaljer. Jag har nu varit i mina närområden och lärt mig en aning om det jag aldrig tidigare sett. Det finns skrymslen och vrår också i det bekanta – som ännu är oupptäckt. Att göra ämnen i skolan tillgängliga för eleverna handlar inte bara om att göra ämnet utan att få eleverna att relatera till det.
Då vi talar om resurser måste vi tillskriva lärarens betydelse av att vara medveten om sitt yrke och om sin förmåga att ge undervisning. Därför bör krut läggas på att stötta undervisningen, skapa förståelse för relationerna i klassrummet och betydelserna av dessa, skapa rummet där lärandet sätts i absoluta fokus, och där läraren får allt stöd som läraren uttrycker att läraren behöver. Det betyder att alla värnar det lärande som är under utveckling och lär sig att se och uppfatta det. Att stanna upp och se lärandet som äger rum precis då det äger rum. Att stötta en lärare handlar inte om att söka felen i denna utan att se till att läraren får syn på sin förmåga och kan vara stolt över den.
Klassrummet! Så mycket det kan vara. Så mycket som det kan gestalta. Jag talar ofta om organisation. Den ska bära. Och det krävs mycket av en lärare att ändra ett klassrum till något mer tidsenligt. Katedern kan vara i rummet om läraren vill. Men undervisningen och lärandet följer inte katederna utan människorna och stoffet. Om lärare ger eleverna möjligheter till naturliga samspel kring det fokus undervisningen har så följer läraren och klassrummet intentionerna med läroplanen, dvs, att eleverna ska utveckla samspel, lyssnade till, ansvara för, lära sig om olikheter och likheter hos människor, lära sig att kommunicera. Klassrummet är ett pedagogiskt rum. Och det ska synas.