Skolan blir alltmer en sorteringsstation där barnet måste sorteras och identifieras. Och vår rädsla för misslyckanden och oförmåga att nå mål gör att detta synsätt tenderar att förstärkas. Läraren måste lyckas med sin klass! För att göra det fullt ut, måste vissa elever exkluderas undervisningen, bära sina misslyckanden ensamma, sändas bort från de lyckades gemenskap och ut i de mörka zonerna där åtgärderna sätts in i relation till elevernas brister.
Mycket sällan förklaras förmågorna, det eleven kan och vill göra. Den brist som är och som behöver åtgärdas vilar inuti eleven, något inre hindrar eleven från att förstå och kunna delta i undervisningen.
En lärarkår som inte är vitten värd i samhället måste i bästa välmening hacka på några kycklingar då misslyckanden blir alldeles för tunga att bära, istället för att rikta ljuset och stödet till professionen, där läraren kan bära och hålla undervisningen med detta perspektiv – varje elevs rätt att lära – kopplat till läroplanens vackra ord om att varje elev i skolan ska få uppleva ”växandets glädje” (Lgr 11)
Jag skulle önska att lärare, vi alla, fick stöd, uppmuntran och vägledning, fler samtal om lärandet som äger rum i våra klassrum, coachning och utmaningar, nya synsätt och ständiga diskussioner om vad ett barn är och vilka rättigheter barn har. Yrket lärare behöver också handledning eller konsultation. Det betyder tid att reflektera kring det vi gör och det vi upplever. All utveckling i skolan sker i samspel mellan elever och lärare i klassrum.
Elever måste få möta lärare som är modeller för språk. Det handlar om att vara medveten om ämnets begrepp och använda dem ofta så att eleverna kan erövra det från lärarna. Språket gör att vi kan hänga upp förståelse, börja förstå. Jag tänker på slöjdämnets begrepp, fysikens, svenskämnets, matematiken. Om inte lärare använder ord på ett korrekt sätt kan man inte begära att eleverna ska göra det.
Det är ett mycket långsamt arbete att bygga pedagogik i klassrum och tillsammans med eleverna. Jag är mycket noggrann och väldigt långsam. Det är också mycket enkelt att med några felsteg rasera alltsammans och förstöra det som är och var. Jag har samlat ihop mina alster i kartonger och måste säga att jag sörjer en del av den skolhistoria jag fick erfara.