Blomsterspråket kan ställa till det…

… tänk om den som köper rosorna, blommorna, kaktusarna inte har en aning om att den personen ger dessa till någon som har absolut koll och bokstavligt följer blomsterspråkets innebörd. Hur fel kan det inte bli då? Intentionerna göms och glöms och en orange ros till den käraste och mest nära kan bli förödande och ställa till det en aning.

Det är som med allt språk, det krävs inte bara ett objekt utan kött och blod för att förstå saker och ting. Förlåt – saker och ting – jag menar nog mer människan i språket. Rosen är en sak. Åtbörden en helt annan.

Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Läroplanen, Lgr 11, kan man kalla den för en yrkesplan?

Jo, jag vet att den är politisk, läroplan och kursplaner är det. Jag tar emot den som om den vore opolitisk. Det finns så stora ord om demokrati och elevens rätt att lära i den. Och jag gillar det vi får. Läroplanen kanske kan bli en garant för lärandet och yrkesutbildandet. Men då handlar det om vad vi lärare gör med den! Det handlar om yrket och utmaningarna som följer med att få en ny läroplan att utvecklas i relation till. Kanske vi kan erövra alla kursplanernas vad och varför och bygga på med massor av hur vi gör och genomför den. Kanske att eleverna kan få vara med att göra sjudundrande HUR och erövra VAD med VARFÖR!

Jag tror också det är möjligt att förändra saker och ting, att allt börjar i klassrummet, och där sker också allt som kan bli nytt. För inom ramverket bubblar det av nytänk också. Då måste man utmana ramen och visa fram det man gör, tänker och utvecklar.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Mitt hjärta sitter där det sitter

Det är alla hjärtans dag idag! Den har sitt fäste i skolan. Det ritas hjärtan hit och dit. Det delas rosor med den och den. Det läggs gelehjärtan i fröknarnas brevfack av en underbar vaktmästare, han lägger till alla, också till den enstaka manliga lärarna.

Men i verkliga livet är det inte alla som får sin hjärtliga och beskärda del av jubeldagen ”alla hjärtans dag”. Ve den sorgen för den som inte får en ros, en hjärtlighetsförklaring, och hemska tanke om det sitter någon i klassrummet utan att få uppmärksamhet av detta slaget. Ve den som är utanför.

I ensamhet kan man dock fira sitt eget hjärtas ömma slag! En sådan följeslagare!

Jag vill inte nämna någon hjärtlig vän – jag vill tänka att de är flera och att det sitter någon liten gumma i exempelvis Piteå som skrattar åt mina ord ibland, att det finns en nästgårds som alltid är hjärtlig och välkomnande då man tittar in, och att någon alldeles intill räcker ut en hjälpande hand då livet går i moll, och att Ica-affärens kassamatare faktiskt blir glad då man handlar och nickar lite igenkännande: Jasså du köper clementiner idag! Tänk om de kunde tipsa om matställen också!

Ja, så tänkte jag där jag satt och funderade! Alla ni hjärtliga! Låt oss vårda det inomkroppsliga – där inne där hjärtat är! Jag sjunger i högan sky – Oh my darling Valentine! Det gör mig glad!

Publicerat i Barns rättigheter, Verkligheten | Etiketter , , , | 1 kommentar

Kunskapsvägen förklaras ofta med en trappa

Då vi talar om utveckling och mål är det nästan alltid en trappa vi går i. Den går dessutom alltid uppför. Som om vi tog steg ifrån något och till något annat. Att utvecklas handlar inte om att lämna något utan att förstå något tänker jag. Men i samma stund jag skriver det tänker jag att det visst handlar om att lämna något bakom sig. Men så ändrar jag mig igen. Det är svårt det här att beskriva lärandet.

Ibland säger vi att det är som en väg. Och att man kan köra ned i diket och komma upp igen på vägen. Men tänk om man kör ned i diket och kommer upp i skogen och det snåriga där?

Vi förklarar kunskapsvägen som en bergstopp. Att ta sig upp för K2 och hur svårt det nu kan vara. Men jag tänker att kunskapen behövs väl också för att verkligen ta sig nedför. Och en trappa har faktiskt den konstruktionen att det inte visar bara uppför utan också nedför.

Ja, jag funderar över varför jag ens skriver det här inlägget, men det är just det att jag tagit fotografiet och jag gillar det. Förlåt mig så mycket! Jag står på samma fläck som alldeles nyss. Ingen utveckling varken uppåt eller nedåt för mig just nu.

Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Lgr 11 – Den sammanhållna läroplanen

Jag blir mer och mer förtjust i den nya läroplanen. Den är demokratiskt framtagen. Det är många, många inblandade av tänkare och tyckare, praktiker och teoretiker, andra intressenter. Det har jag tyckt om. Jag tänker nu på den SAMMANHÅLLNA läroplanen. Inte den samlade, inte den spretande utan mer av den sammanhållna.

Jag har varit rädd för att denna läroplan ska gå oss förbi eftersom Lpo-94 gjorde det, att vi ska misslyckas med att ta emot Lgr 11 och börja bygga den i verklighetens skolor. Jag vill se gemenskap i styrdokumenten! Jag vill kunna tala med lärare överallt om gemenskapen i den och hur vi kan göra undervisningar av den. Jag vill, kan och vågar läroplanen.

Nyss sitter jag och lyssnar till Skolverkets presentation. Lyssnar? Jag känner mig inspirerad och det spritter till av yrkesstolthet. Jag kan bli till i den här läroplanen och i kursplanerna. Det är på allvar. Jag ser också en mängd undervisande frihet och den friheten har jag sökt beskriva i min sista krönika. Den att vi måste faktiskt ta emot det vi nu får, göra läroplanen och kursplanerna verkliga och bygga in dem i våra verksamheter och bygga upp den tillsammans med eleverna. Jag vill ha aktivitet. Jag vill inte sitta och bryta ned till mindre beståndsdelar, jag vill bygga upp av det vi får. Jag vill inte punkta lärandet i punktformer – jag vill se helheterna.

Saker och ting hålls ihop i läroplan och kursplaner. Det går röda trådar tvärs igenom alltsammans, från skollag till läroplan och ut till undervisningen. Det finns pusselbitar som kan lyftas in från alla kursplaner och bidra till helhetslärande – dvs – om vi lärare vill, vågar och kan.

Eleverna har rätt att förvänta sig lärande i skolan. Det är nog den viktigaste aspekten. Att varje elev får uppleva lärande. Då Skolverket presenterar läroplanen gör man det med fokus på de elever som hamnat utanför själva lärandet och upplevelsen av att vara och få vara lärande. Att hela tiden bli omkörd och överkörd på lektioner där förståelsen alltmer försvinner bort från den horisont mot vilken andra riktas och berikas av. Jag vill se lärande på allas villkor och för varje elev.

Där jag sitter på plats och lyssnar till Skolverket upptäcker jag att jag ler. Jag ser kursplanerna som möjligheter och tänker utforska hur saker och ting hör ihop med såväl skollag som läroplan. Läroplanen är den jag tänker fördjupa mig mycket noggrant i. Varje mening ska jag vända och vrida på.

Jag vill genom detta blogginlägg säga TACK till SKOLVERKET för denna dag den 11 februari 2011. Jag ser att vi lärare får, vill och kan förverkliga det vi har framför oss. Jag ser fram emot arbetet. Och jag tyckte mig höra många positiva röster bland de som lyssnade. Man kände sig faktiskt stolt!

Publicerat i Barns rättigheter, Styrdokumenten | Etiketter , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Fotografiet; Spontana tankar?

Publicerat i Fotograferingen | 2 kommentarer

Smakprov ur min bok – formativa och summativa bedömningar

Ett mycket litet smakprov ur det jag skriver – utgivning i bokform 2011 – texten är oredigerad men vältänkt (vilket inte riktigt är samma sak) :

”FORMATIVT OCH SUMMATIVT – HAND I HAND OCH HELA TIDEN

Tanken om att själva konflikten, att inte förstå och att förstå, är själva möjligheten till lärande förändrar mig som lärare. Jag blir mer nyfiken på just den konflikten. Jag har skissat på hur det är att lära och var och när lärare kan hjälpa och stötta, finnas till och inte överge när lärandet upplevs svårt. Alltså att verka utifrån ett formativt förhållningssätt. Det är i det som ligger utanför, det som är lärandets objekt som svårigheten är, alltså inte inne i eleven, och det är i detta som ligger mellan oss som lärare och elev kan och ska mötas. Om det är svårt med matematiken, så ska denna matematik förklaras utifrån ”vad är det här och nu inom matematiken som är svårt, dvs, det är just detta matematiktal som är svårt, inte all matematik. Läraren ska därför befria eleven från att problemet ligger i eleven. Läraren måste alltså träna sig i att det är problemet framför lärare och elev som kan lösas, problematiseras och utvecklas. Det är inte i eleven svårigheterna finns, det är i matematikuppgiften, och lösningen finns i det gemensamma, att det inte är farligt att inte förstå, göra fel, tänka ihop, och att det besvärliga ligger inom räckhåll för två, inte i en person och i det ensamma som tystnad innebär. Skolan skall alltid värna att eleverna ställer frågor. Och ge eleverna rätten att ta ansvar för att de inte förstår. Dialogen om lärandet måste vara ständig, öppen och gemensam. Eleven ska uppleva att läraren delar lärandet med eleven. Och att lärandet har ett objekt, låt säga, en text, ett fysiskt problem, en nöt att gemensam knäcka.

Lärarens nöt är en aningens större än elevens. Läraren måste samtidigt och hela tiden hålla fokus på hur eleven tänker, hur att utmana eleven, hur eleven förstår, hur eleven kan våga visa, hur eleven ska kunna utvecklas och genom vad och hur lärandet kan utmanas, genom vilket stöd, vilka infallsvinklar. Det går inte att säga att – Du förstod ju alldeles nyss! Eller begära att eleven ska kunna förklara vad eleven inte förstår och genom uppgiften komma åt, befria elevens tankar och funderingar. Att genom dialog och frågor lotsa eleven igenom det som är svårt, inte överge.”

Som sagt – boken kommer i höst. Denna del och detta lilla utdrag publicerar jag till en lärarkandidat som sitter fast – och jag vill inte att lärande gör det – då träder jag in i den formativa möjligheten tills jag finner att eleven självständigt kan och vill fortsätta på egen hand – ett slags summativt resultat med andra ord.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , | 7 kommentarer