Då jag samarbetade med fritidspedagogen (1998) hade vi en överenskommelse att jag gjorde noteringar om vad varje elev specifikt kunde behöva samtala om, diskutera och lära tillsammans med en annan person i klassrummet. Jag satte därför upp en elevlista bakom dörren till materialrummet (det fanns ett sådant förråd i klassrummet) och där kunde jag meddela fritidspedagogen om vad varje elev behövde. Listan sparade jag för dokumentation och fritidspedagogen markerade vilka elever som fått en stund tillsammans med pedagogen. Det handlade inte om att några elever fick utan att alla elever hade denna tillgång. Alla behöver relation och undervisning.
Det underlättade för arbetet i klassrummet. Ibland tog fritidspedagogen över helklassen och jag använde mig av listan för att säkerställa att alla fick en stund med mig. Vad denna stund skulle innehåll handlade om vad just denna elev hade för behov och var denna elev befann sig i sitt lärande. Det handlade aldrig om att peka ut elever utan att i klassrummet anpassa undervisningen till var och en. Så här kunde jag skriva, låt oss säga att eleverna gick i årskurs ett;
Elev 1 – älskar bokstaven p. Leta ord i böcker som innehåller bokstaven p. Upptäcka, identifiera, läsa
Elev 2 – individuell högläsning. Som pedagog läser du högt ur elevens bok och låter eleven få tillgång till berättelsen genom dig. Sitt på samma sida om boken så att eleven kan följa med i texten eller studera illustrationerna. Stanna upp vid illustrationerna.
Elev 3 – Sitt ner och lyssna intresserat till elevens läsning
Elev 4 – Upptäckte kartboken – ta fram den och upptäck den tillsammans
Elev 5 – osv…
Detta gav fokus på lärandet. Det handlade mindre om att få eleverna att uppföra sig. Det får man på köpet. Nyfikenheten skulle gå att låna av läraren. Fokus likaså.
Hej HOPP!
Anne-Marie
