Det är inte så enkelt med ord helt enkelt

Det är inte så enkelt med ord helt enkelt!

Orden vilar där mellan oss. Vi tar dem till oss så olika. ”Arm” skriver någon med vatten. Det är en flyktig sak att skriva med vatten. Alldeles snart har solen suddat ut det skrivna. Men ordet ARM har nog ingenting med själva kroppsdelen att göra. Mer med det stora med detta flyktiga arm på asfalten är att jag tolkar det som:

någon som förtjänar medlidande (ja, det är ordboken som skriver så. Jag måste diskutera med min ordbok från 1986 för jag tänker inte att någon endaste människa förtjänar medlidande utan självklart ska få känna sitt behov av andra människor utan att det ska handla om en slags värdering och något som ska förtjänas).

Men detta med ord gör det besvärligt. Jag läser asfaltens stora ”arm” och tänker på de armar jag alldeles nyss fotograferar. Mina armar förtjänar bara att publiceras. Som en ytterligare beskrivning av vad ordet arm kan betyda:

Jag blir lite full i skratt. Ordet arm är inte ett lätt ord om man börjar peta in detta ord i meningar. Min ordbok ger armarna ett innehåll:

Man kan sitta med armarna i kors (då måste man faktiskt böja både ordet arm och själva kroppsdelen arm annars går det inte. Man kan inte sitta med en arm i kors. Det går inte. Jag försökte alldeles nyss9.

Kröka arm kan man också göra. Men det vill jag inte göra i bloggen. Jag har etik och moral i denna blogg (men i och med detta har jag ändå sagt en hel del om det där med att kröka arm och inser varför folk säger kröka… det är väl spännande?).

En mänsklig arm har också en motsvarighet hos aporna – säger min ordbok. Det kan vara bra att veta i dagar där aporna inte får kasta sig fria i lianer utan får alldeles för lite armlängds avstånd till oss människor. Vi människor däremot vi har alldeles för långa armar (makt och sådant visar sig i armarnas längder).

Ja, det är inte helt lätt att bara skriva ARM på asfalten eller fotografera några lösryckta armar på ett bord.

Det är inte så enkelt med ord helt enkelt.

och om man vill kan man ta allt väldigt ordagrant. Då betyder arm ”långsmal utskjutande del av föremål”! Och genast förstår jag varför människan måste dit och peta i orden. Hur kreativt kan inte en sådan mening upplevas. Man måste helt enkelt sätta lite liv i den.

Jag avslutar med sjuarm! Vilket sagoord! Och hur gör man det? Jo, man tager ordet arm och man tager ordet sju. Sen sätter man ihop det lite som man vill. Armsju… eller sjuarm?

Publicerat i Ordförrådet, Pedagogik | Etiketter , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Det är inte så enkelt med ord helt enkelt

Estonia – Ett eko av mayday!

Ett litet sms trillar över tröskeln till mitt hem, klockan visar 06.11

Omfamnar dig och alla anhöriga en dag som denna.

och jag tänker på oss alla. Jag tänker inte på oss anhöriga. Jag tänker på oss alla. Jag tänker på alla minnen som ingen kan ta ifrån en endaste människa. Jag tänker på att hav och vatten är element som ingen människa kan tro sig större än. Jag tänker på försök att ordna saker och ting och det faktiska som aldrig går att ställa till rätta. Jag tänker på mina barn som springer omkring i livet och är fortsättningar. Jag tänker på mig själv och de år som jag lagt bakom mig och de år jag vill ha framför mig.

Men så är det just denna dag. Jag läser av den. Jag noterar vädret och minns just då. Jag får en isande känsla av saknad. Jag hör ett svagt mayday. Ett mycket svagt mayday. I samma stund ser jag det där svaret. Den moderna tiden har fört oss människor ett stycke närmare varandra. Det går att sända iväg närvaro med några fingertryck. Det går att finnas till utan att nå hud och kind. Det går att besvara ett mayday med några fingertryck. Det är stort:

Jag håller om dig idag!

Språket ofantliga förmåga att fungera kontaktyta!

Publicerat i Jordklotet, Kommunikationen, Mina läsare, Sorg | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Estonia – Ett eko av mayday!

Lärande interaktion och hur den ser ut för läraren och för eleven

Eleven vill ha relation, läraren vill ha framtid, och aldrig finner de varandra!

Ibland tänker jag mig läraren som oseende, jäktande och skyndande. Kanske kan detta vara en bild av mig själv som sådan. Ja, jag tänker så att jag kan se ut så för ett litet barn som letar efter en vuxen i den pedagogiska världen. Låt mig tänka:

Vad ser eleven i den vuxna:

Eleven söker i första hand relationen. I nära anslutning till relationen finns kommunikationen. Kommunikationen är nära samanbunden med intresset som läraren har för innehållet. Alltså är allt relation och kommunikation och något som läraren är intresserad av som skapar elevens nyfikenhet. Kort och gott kan man kanske säga att läraren är en vuxen som svarar på eller gestaltar frågan – Vad gör vuxna människor egentligen?

Vad gör vuxna med barn?

Ja, det sorgliga är att vuxna inte svarar på den frågan barn ställer till vuxenvärlden. Vuxna ser barnet, ser världen, ser framtiden. De skyndar över den viktiga interaktionen där modellandet, lärandet och visandet inte synliggörs. Jag tänker ibland att vuxna inte förstår sitt värde. Det är lite märkligt. Men så tänker jag. Om man tänker att man ska ta sin vuxenhet på allvar så kanhända att man visar och modellar, berättar och gestaltar det man vill att ungar ska lära och förstå. Barn letar efter relationen till vuxna. Vuxna letar efter framtiden i barnen. Det gör att själva mötet går förlorat. Det sker något i de viktiga nuet som vi inte hinner famna.

Och det tänker jag är allvarlig.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Lärande interaktion och hur den ser ut för läraren och för eleven

Barn i sorg och läraren mitt i den

Jag får mail och ibland om innehåll som är stora och mycket svåra. Den om barn i sorg. Låt mig tänka öppet kring frågan hur att vara lärare i detta.

Barn är i sorg.Vi säger så. Jag tror inte att det är så. Barn kliver in i sorg i egen takt. Barnet måste få spegla sig i känslor och få dem återgivna i mycket respektfull takt och samspel.  Jag tror barn kliver in i sorgen. Och när de väl är där är den randig.

Barn har upplevt något som gör att de är i sorg.

Kanske känner barnet inte igen känslan. Den är också ny. Denna outhärdliga sorg efter att ha förlorat en förälder. Kanske har barnen inte börjat känna den. Kanske skyddar fantasin dem från det som ännu inte är närvarande. Den att bortgången är för alltid. Det är en värld som inte har någon karta för någon endaste människa. Den att bli kvar. Utanför döden och kvar i livet.

Då det händer, dagarna efteråt, då någon rycks ifrån är inte alldeles självklart lika upplevda av ett barn som av en vuxen. Sorgen är kanske inte där från början. Men omvärlden ger sorgen uttryck.

Om man då möter ett barn som man tror sig ha upplevt det absolut värsta är det inte helt säkert att barnen klivit in den upplevelsen på samma sätt som vi vuxna tror barnet om. Det är inte alldeles säkert någonting alls. Vi kan inte veta. Vi kan inte anta någonting alls.

Skolan är i detta fall något beständigt och väldigt vanligt. Rutinerna är och blir trygga, den vanliga skolmaten det mat mål om dagen som kanske måste nära längre än sina fjuttiga timmar under skoltiden. Samvaron av alla andra påminner om livet. Det är kanske det som är skolans avgörande roll när något händer. Inräknandet, uppräknandet, sagan, språket och gemenskapen.

Jag tänker att det viktigaste en lärare kan göra är att hålla inne med sin egen sorg, skrika ut den i personaltäta personalrum, prata med kuratorn och psykologen men inte i klassrummet. Men närvaron ska absolut finnas där.

Läraren bör vara:

  • tillåta allt och alla känslor, de ser olika ut hos var och en av eleverna och kommer under olika tider. En del kanske inte känner alls. Utan vill ha distans.
  • närvara
  • hålla, och detta hålla är att ge ett innehåll och skapa ramar
  • vara eko, inte värdera uttryck utan mer återberätta dem och ge dem tillbaka till eleverna
  • stanna, inte ersätta sig själv med någon annan, utan vara där som den viktiga person man är som den eleverna relaterar och knyter an till.
  • bekräfta… om och om igen… alla känslor är känslor.
  • lyssna och öppna sina sinnen för det som sker och måste uttryckas
  • hålla tillbaka med sig själv och ha koll på de känslor som kan hindra barnens känslor
  • värma… och det är inte den kroppsliga värmen utan hela värmen… all värme och människotillgänglighet som man själv utgör
  • lita på elevernas vilja till samspel
  • vara följsam och lyssna, titta, ge och finnas
  • se över tiden och skapa utrymme för tid som krävs. Den är väldigt lång och denkräver att den blir unik och egen för varje barn.
  • inte skapa skuld för dem som inte känner, eller för de som känner mycket… inte skuldbelägga känslorna som finns eller inte finns

Jag är på inget vis klar med mina tankar men vill ge den lärare som skrev till mig ett bollplank.

Jag håller där du är! Vi måste göra gemensamt det vi är och befinner oss i som lärare!

Återkom! Återge! Återfinn!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Sorg, Strategier, Styrdokumenten | Etiketter | 3 kommentarer

Essansen i lärandet – mitt försök att börja bilda mig en tanke

Essansen i lärandet?

Kan man tala om något sådant? Jag tänker mig komponenterna på detta vis:

  • Innehållet
  • Relationen
  • Riktningen
  • Redskapen
  • Kommunikationen/Lärandet
  • Organisationen
  • Demokratin

Innanför dessa rubriker grubblar jag. De är för mig de ordnande principer jag själv har byggt upp min undervisning på och hur jag fyller dessa med tankar. Rubrikerna må vara enkla att förstå men innehållet under och i dem välfyllda med pedagogik. Det är kring detta jag väver mina tankar. Om detta kommer jag återkomma.

Under demokrati lägger jag exempelvis källkritiken. Men källkritiken återfinns också i relationen och under rubriken innehåll. Under redskap lägger jag en mängd saker men mobiltelefon, datorn, nätet återfinns också under begreppet demokrati. Ja, jag håller på med min tanke.

Jag ber att få återkomma!

Publicerat i Källkritik och undervisning, Kommunikationen, Strategier, Styrdokumenten | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Essansen i lärandet – mitt försök att börja bilda mig en tanke

Levande diagnoshistoria – Autism!

Inte mindre grupp utan mer sammanhang! Inte mer isolering utan mer inkludering!  Läs och följ detta!

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Levande diagnoshistoria – Autism!

Lärarens lärande utveckling

Lärandet är alltid. Det vill jag slå fast. Skolans lärande sker på många plan. Lärarens lärande är alldeles för sällan omtalad. Den sker i fortbildningar och i ensamhet. Den sker i mängder av olika konstellationer. Oftast går läraren själv iväg på fortbildning och kommer ensam tillbaka till skolan. Där stannar det. Dialogen kring lärandet är över.

Det lärande som läraren själv iscensätter i sina klassrum omtalas heller inte. Vi diskuterar alldeles för sällan det läraren utvecklar och det lärande läraren själv måste befinna sig i. Vi lyfter alldeles för sällan upp undervisningar till diskussion. Därför blir den lärande läraren ensam. Ibland blir den ensamheten för stor. Då kryper tvivlen in, och kan om de inte uppfattas som lärande utveckling, som något avgjort viktigt för läraren. Den som handlar om lärande och utmaningar och lärande och svårigheter. Om diskussionen tystnar så är det oftast för att den inte har ett utrymme och att kulturen alltför högljutt diskuterar rätt eller fel.

Jag välkomnar tvivlen, grubblerierna och samspelet i klassrummet! Och då läraren är ensam lyft frågan med eleverna. De har mängder av idéer kring hur läraren kan göra och tänka. Eleverna är inte tomma blad. Tomma ark. De är samspelande med sin lärare, sina klasskamrater och stoffet som behandlas. Ta stöd och hjälp av dem.

ALLT I SKOLAN ÄR LÄRANDE! Läraren och eleven är lärande. Processen är Lärande.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Lärarens lärande utveckling