KOMMUNIKATION OCH RELATION
Det är ett vackert ord – kommunikation. Ordet omsluter såväl akten av att berätta och att lyssna. Ordet omsluter alltid fler än en. Det handlar alltid om relation. Det vackra ordet kommunikation har också med demokrati att göra.
Om jag får leka med ordet och dela upp det i sina beståndsdelar;
- KOM munikation – Kom jag vill berätta. Kom och lyssna. Kom och lyssna och berätta du med. Och kom är en inbjudan om delaktighet i rummet där det berättas. I texten som ropar ut sin fakta eller sin spökhistoria. Vi som kommer kan läsa och tänka, lyssna och tala. Men utan ordet KOM så kanske vi blir utan. Vi måste och bör välkomnas in. Även det som inte vågar sägas, det som inte ska sägas måste få kommuniceras. Det är i detta KOM som mötet kan uppstå. Att kommunicera var och på sitt håll är ensamt och kontaktlöst. Ordet kom utmanar oss, uppmuntrar oss, och gör oss till aktörer. Vi går till mötes.
- Kom MUN i kation – Min mun har något att berätta, låt orden komma från min mun, mina förmåga i mina ord ackompanjeras av min kropp. Jag hoppar och skuttar, allvarar och grubblar och om du vill så får du göra detsamma. Kommunikation handlar om att lyssna, se och tala. Men språket sitter också i kroppen. Kontexten är kroppslig och rumslig. Ja, just det – rummet talar också med oss. Hyser vårt samtal. Eller har väggar med egna berättelser. Då måste man lyssna noga. Historier från förr kan styra ganska ordentligt. Utan att vi tänker på det. Därför är lyssnandet så viktigt. Och att gå in i rummet kan innebära att gå in i dialogen med det.
- Kommun I kation – Vi är i något. I detta nu. I vårt samtal. I det som vi vill berätta, utveckla, tänka, lyssna. Vi är i. I rummet och i gemenskapen. I verkligheten. I varandra. I våra ord. I våra meningsskillnader. I våra liv.
- KOMMUN i kation – Kommun är ett ord för vi. Vi kan vara kommun med en författare från Italien som vill berätta något för oss, vi kan vara i kommun med en filmare från Indien. Vi kan vara en kommun med en liten grupp. Vi kan också tillhöra en kommun. Då gäller det att verka och förstå den demokrati som ordet faktiskt inkluderar.
Allt är kommunikation. Allt är det. Och då är allt också relation. För hur kommunicerar vi utan varandra?
Att kommunicera
Igår talade jag med en liten en. Jag höll mitt ansikte inom detta barns absoluta närhet. Såg medvetet in i de ögon som söker samma medvetenhet. Kroppen dansade under mina ord. Sången i mitt obegripliga språk tilltalade. Och rörde om i kroppen. Benen for som om de sprang mig till mötes. Armarna rörde sig i riktning till. Ena armen på den mycket lilla människan rörde sig mot min. Och två tre gånger kom det lilla barnets arm att beröra min arm. Det är inte en slump eller ofrivilliga rörelser. Det är en rörelse av kommunikation. Jag gråter då jag skriver för handlingen är subtil men stor. Jag tänkte att jag mötte en liten människas vilja att ingå i dialogen, kommunikationen, relationen och i det som är vår gemenskap. Detta som händer mellan oss och vi och just nu. Vi bör se våra barn. De där rörelserna. De rörelserna som alltid, alltid söker relationen, sammanhangen och meningen. Hur kan vi göra vi vuxna? Vårt ansvar är att se och säga välkommen. Men ofta så har vi glömt bort hur kommunikation ser ut i sin begynnelse. Vi ser! Vi närmar oss! Vi undrar! Vi blir nyfikna! Vi sträcker ut vår vilja! Vi vill mötas!
Att se in i en två månaders människas ögon är att bara vara. Att se den lilla armens rörelse mot och till är att bejaka den akt av kommunikation jag inbjuds till. Och detta sker dagligen i våra klassrum. Åtbörderna! Men ser vi dem – vi som ska ta emot dem. Eller har vi glömt av våra akter? Våra gester? Våra öron? Våra ögon?
