Mina ord här och nu är mycket allvarliga. Den skuld jag har känt för den tid jag verkat i är som bortblåst. Den skadade läraren kan träda fram. Den upptöade känslan kan väckas till liv. Trots att skolhösten låter rönnbären rodna i varje träd så har jag min egen pedagogiska vår.

Det är som om den kyla jag frusit i blåser med andra vindar. Den utfrysning jag upplevt och som långsamt givit mig den infrusnes blick och ensamhet kalvar av sig sitt isskal.

Jag töade upp i närheten av någon som bar min röst under en skogspromenad och med finsksång hummade fram mitt absoluta nödvändiga mod. Och intill någon annan som plötsligt dök upp och som ville hjälpa mig att bära. Bära min sorg en stund på delade axlar, fånga in de tårar som kanske skulle fällas, eller bara bära de böcker som måste bäras i lårar.

Och i den känslan for jag till det jag måste fara till.

Packa ihop!

Krama om de som ska kramas om, om och om igen!

Blicka in i de ögon som jag en gång kommer få möta i vuxna människor och i yrken någonstans ute i världen. Blickar jag aldrig någonsin tänker blunda för. Blickar som tillsammans med min blick lyste upp. Vi hade en väg och vi gick den.

Och jag tror att då man fått uppleva vägen… så finner man den en gång på egen hand. Det är min tröst! Det är mina ord! Det är det jag tror på! Det är mitt hopp om framtiden!

Mitt skrivande här i bloggen har aldrig någonsin berört något av detta, det fattiga och torftiga i att vilja men inte kunna få sin skolutveckling uppfattad i ljuset av samtidens förväntningar och ungarnas behov. Och trots det vilja anta sitt skolutvecklingsuppdrag som går att läsa i en läroplan som är nationell.

Idag är jag mina ord tvungna. Jag vet att det i många skolor finns lärare som inte vågar vara den lärare de utbildades till. Därför att kulturen i skolan kan släcka den eld som måste brinna för att lysa upp för andra. Om skolkulturen ska brytas måste vi bryta det sigill av tystnad som vi vaggar in alltsammans i. För vi tystnar för eleverna. För det är dem vi söker skydda.

Lojaliteten med eleverna är den vi känner och verkar i. Och naturligtvis uppdraget att skapa de samhällsmedborgare de har rätt att vara och pröva i skolan för att en dag förstå, anta och verka i ett demokratiskt samhälle.

Att skjuta en lärare åt sidan … det är att skjuta väldigt, väldigt illa.

*****

Dagens Nyheters Insida kan jag rekommendera!