Anne-Marie Körling

Det är ett missförstått ord – detta ord om lust. Det är lika missförstått att tala om det lustfyllda lärandet. Vi målar in oss i hörn om vi inte definierar ord pedagogiskt. Vi bör ge ord som kan verka och tyckas allmängiltiga och svåra att förstå en pedagogisk förklaring och göra dem användbara i skolans kontext. Jag väljer att förklara ordet lust så att det får en pedagogisk förklaring som gör att jag kan omsätta ordet i praktik och förklara det för mig själv, mina elever och föräldrar och mina lärarkollegor i andra klassrum.

Ordet lust kan översättas med ”önskan att pröva något” om jag går till min pedagogiska ordbok; Svensk Ordbok, Esselte Studium 1986. Det är en definition som ger mig vägledning i mitt pedagogiska arbete. Eleverna ska få pröva och försättas i prövanden. Att lära sig är lustfyllt först när man erövrat kunskaperna och kan använda sig av dem och omsätta dem till något. Jag tänker hellre på de pedagogiska möjligheterna som vilar i orden VILL, KAN och VÅGAR!

Tänk dig hur du lärde dig simma:

Jag menar det är inte så lätt att lära sig simma, man får kallsupar och är rädd för vattnet, flyter inte och känner rädsla och osäkerhet. Det är därför vi behöver någon trygg vuxen som inte överger oss då vi är i färd med att lära oss simma. Men är det lustfyllt. Kanske är det lustfyllt om vattnet är exakt så varmt som man behöver ha det men sedan måste man våga och utsätta sig för detta vatten och sin oförmåga.

Det krävs ställföreträdare som kliver in i detta lärande, en lärare som stöttar och hjälper men som också tar eleven över frustration och besvikelse, som är viktiga ingredienser i själva lärandet, det är svårt. Men riktigt obehagligt svårt blir det om jag inte tilltros min förmåga och att någon hyser något slags hopp om mig där jag ligger i vattnet och sprattlar. Det är också så att jag lär mig bättre om någon tar mig till själva vattnet så att torrsimmet inte blir det jag får. Det är också bra om själva badandet har varit lekfullt och att jag får möjlighet att pröva mina simtag med vackra birop och utmanarröster… och att jag sedan får sitta och pusta ut vid simkanten och känna att jag klarade det… där kommer den andra lusten in – den som handlar om tillfredsställelse som man kan känna efter att man givit allt man har, vågat det mesta och faktiskt på egen hand simmat 25 meter… och kanske lite i att man får ett simmärke som vidare uppmärksammar prestationen. Men där inne i hjärtat vet man att man lärt sig något stort. Man har lärt sig simma – 25 meter. Nästa gång lär man sig simma 35 meter. Och då är det också stort…

för att inte tala om ryggsimmandet som kräver mod att inte höra med ett huvud som ska ned i vattnet och öronen som kan bli vattenfyllda… och så vattnet som sköljer över ansiktet för att andra simmar i samma bassäng och de tar inte samma hänsyn… de mera plaskar på och skapar vågor… dvs att lära sig handskas med sina kunskaper i samspel med andra som vill ha vattnet för sig själva och göra på sina vis.

Men jag tycker vi för elever bakom ljuset då vi bäddar in skolan med lust. Kanske målar professionen in sig i ett hörn med ord som lust. Kanske förstår föräldrar att lust aldrig någonsin kan handla annat än om just lust, glädje och bekvämlighet. Lärandet är aldrig riktigt bekvämt. Aldrig någonsin.

Vi lär för att vi är utmanade och för att vi vill lära oss. Barn som är små de har ännu inte fått för sig att de ska drivas av lust allena utan snarare drivs de fram för att de vill något. De börjar krypa för att något intresserar dem som ligger lite i framkant där borta… och så kryper de. Inte kan man påstå att de inte lägger ned möda och vilja att ta sig fram… och så när de får tag i det de strävat efter så har de erövrat något… men särskilt lätt har det inte varit. Men det som skiljer en krypande liten viljestark bebis från den som lär i skolan är att vid den krypande lilla lägger inte föräldrarna fram saken och ger den utan att bebisen har fått pröva sina krypande ben… möjligen lägger det saken i en aning i bättre fokus och faktiskt i samspel med vad de tror sin lilla bebis om… hit klarar hon alldeles säkert…

sedan jublar föräldern högt över att barnet kan. I skolan ska lärandet vara så bekvämt, så utan frustration, utan något som helst lärande ansträngning – och jag frågar mig om det inte är att ljuga för barn eller att göra lärandet som bekvämt för att vi lärare har slutat utmana och tro på det möjliga som eleven kommer att kunna…

Jag tror ordet lust är ett alldeles för stort ord för skolan. Jag tror mera på ett innehåll som vi gemensamt samspelar kring. Lärandet är svårt ibland, lättare andra gånger. Det vet vi alla om vi tänker efter. Vi har också erfarit hur det är att ha lärt sig. När man kan så känner man lust. Den lusten har man rätt att känna. Den ska påminna oss om hur lärandet går till. Genom det som är svårt. Genom att vi vågar oss ut på lärandets kringelkrokar och att vi tillåts göra de misstag som också gör oss till lärande. Vi ska också förstå att det aldrig någonsin handlar om något bekvämt.

Vi ska tala om det vi gör, tänker och utvecklar i skolan. Och hur vi talar om lärandet som sker och detta samtal ska vi föra med eleverna.