Det är i gemenskapen med någon som kan som man lär sig. Det är i gemenskapen med någon som visar något som man inte hade en aning om existerade som man blir lär sig nytt. Många saker i skolan är faktiskt nya för eleverna men vi lärare uppfattar dem som gammal ”skåpmat”. Det är också många, många saker som vi lärare tar för självklara med som eleverna inte kan ta för självklara för dessa saker är oklara och utvecklar ett lärande som äger rum i landskapet dolda förväntningar. Dolda förväntningar är svåra kunskapsområden som kräver stor kompetens, lyhördhet och medspelarvilja hos eleven. När elever förstår de dolda signalerna och rummets skrikande historia då har de lärt sig väldigt, väldigt mycket.
Men så är det kanske. Det mesta lärandet äger rum där vi inte är medvetna om det. Vi härmar varandra för att lära. Vi försöker göra som andra gör för att vi är sociala. Vi prövar i smyg det vi såg någon annan vara så enormt begåvad i. Vi söker upp platser för att lära oss nya saker. Men då måste vi ha fått något hum om de här sakerna. Läraren och klasskamraterna kan vara en källa för mycket kunskap och lärande gemenskap.
LÅNA KOMPETENS
Det fina med lärandet är också att om man är en person som gör något – exempelvis läraren – verkligen gör matematiktalen och berättar om sina tankegångar eller skriver den där meningen på engelska och berättar om språkliga strategier eller den där boken som läraren tycker är så fantastisk att läraren bara inte kan låta bli att läsa ett kapitel högt, ja kanske till och med två kapitel för eleverna – så lånar läraren ut sin kompetens till de som ska lära.
Läraren lånar också ut sin kompetens då läraren sätter sig ned hos en elev som grubblar på något som för eleven upplevs makalöst svårt. Bara genom närvaro så äger detta lånande. Vi lånar inte bara kompetens, vi lånar också lite av det hopp läraren visar om den lärande förmågan, det vill säga om läraren tror eleven om sitt lärande.
Eleven lånar också kompetens från klasskamrater som kan och förstår. Det vill säga om läraren tilltror eleverna samspel med undervisningens fokus och de andra elevernas förmågor. Det handlar inte bara om att de bästa eleverna är lärande. Denna kompetens utvecklas mellan elever som är i färd med att lära sig också.
Tinget i sig kan låna ut sin kompetens. Då finns kompetensen inbakad i tingets funktion. Det här skriver inte Vygotiskij så mycket om, det handlar kanske om att under den tid Vygotskij verkade var tingens funktion och inbyggda kompetens inte en del av redskapen, men jag tänker så. Dagens redskap erbjuder kompetens. Kameran är ett lysande exempel på detta. Fotografiet som inleder blogginlägget är taget av elever som knappast någonsin rört en systemkamera men som sett mig använda den och fått låna den för att själva fotografera. Och resultatet kommer omedelbart. Tingets kompetens kanske vi kan börja tala om, och hur tingen och redskapen har inbyggda möjligheter att erbjuda kompetens och att den är möjlig att låna. Miniräknaren är väl en ypperlig sådan konstruktion, för att ta något gammalt, men som kräver en del kunskaper som man kan låna av någon intill som vet exakt vilka knappar man använder för att dividera eller för att multiplicera.
Det fina med att låna kompetens av någon annan är att den som vi lånar av inte förlorar sin kompetens utan fördjupar den genom detta samspel. Den som kan blir en formulerande kunnig och därmed utvecklas ytterligare förståelse för den kunskap eleven redan äger. Alltså lånar den som vill låna kompetens också ut sin nyfikenhet. Det gamla som man kunde är i fokus och kan skapa nytt mellan dessa två aktörer.
Äh, det har är väl inte så märkvärdigt tänker man om den kunskap man har. Men just för att man får vara en samspelande aktör med det man kan och i förhållande till en som är nyfiket och vetgirigt intresserad av att lära just det man själv kan så vässar man märkligt nog pennan och gör det man kan ännu bättre. Dykhoppet från treans trampolin är aldrig så snyggt som just då, och matematiktalets lösning aldrig så väl genomarbetat, cykeltricket aldrig så proffsigt. Vi behöver samspelet. Vi behöver det.
Jag vet inte ens om vi behöver kalla det låna. Men vi kan göra det så länge. Tills vi accepterar lärandets former. Ja, det vill säga om vi vill, vågar och kan tänka och låna av Vygotiskij.
