Det börjar med att vi skrattar åt en händelse. Så möttes vi. Tåget dunkade fram över snöiga räls, vintern överrumplande oss, och båda satt med virade halsdukar runt våra halsar. Vi skrattade. Jag skrattade. Och hon skrattade. Vi möttes skrattande.

Hon går i skolan. Jag frågade henne om läsning, om hur hon läste och hur hennes läsförmåga såg ut. Jag frågar de flesta jag möter om detta. För att jag innerligt vill veta och för att jag vill lära mig om hur människor läser och hur de gör för att lära sig läsa. Hon berättade att hon bott här i Sverige i två år. Hon har höga betyg men det enda hon inte lyckas med är ämnet svenska. Hon kan inte skriva en novell. I alla andra ämnen som fysik, kemi och matematik har hon höga betyg. Men det där med novellen…

Jag ser att hennes ögon tåras. Hon vill men kan inte. Vad menas med novellen? frågar jag. Och jag ser att hon inte förstår vad som menas med den. Jag berättar att hennes svenska är god och att hon förstår det jag pratar om. Jag anpassar inte mitt språk utan talar med henne som jag talar med vem som helst. Hon blir glad. Jag frågar hur hon lärt sig språket. Hon berättar om alla teveprogram, de textade som samspelar med det som som sägs, att lyssna och härma. Jag tar upp en bok och vi talar om hur man kan läsa den. Hungrigt diskuterar vi. När vi skiljs åt säger jag att jag tror på henne. Och att hon ska minnas det när hon studerar vidare. Hon vill bli kemist eller fysiker. Engelskan behärskar hon perfekt. Världen ligger öppen. Novellen ännu ett hinder.