Jag gratulerar till Svenska Akademiens svensklärarpris.
Då jag läser artikeln känner jag igen mig. Då jag fick priset visste jag inget om att jag skulle få ett sådant pris, jag hade ingen aning om att det fanns ett pris som Svenska Akademien delade ut. Utmärkelsen kom som ett brev på posten. Min son tog emot det.
– Mamma, du har fått ett väldigt fint brev, ringde sonen upp. Jag tror du är bjuden på ett kalas. Snälla får jag öppna det?
Jag stod i mitt klassrum. Det var rast. Eleverna var kvar. De vägrade släppa taget om sina arbeten. Några satt i soffan och läste. Andra skrev och jag svarade min son:
– Kan du inte vänta tills jag kommer hem, så får du öppna det då…
– Mamma! Kom igen. Var nyfiken! Erkänn att du är nyfiken?
Där brast mitt försvar. Jag måste givetvis erkänna min nyfikenhet. Sonen hade berättat om de skrivna bokstäverna och …
– Det är så himla fina bokstäver, så där som vi brukar öva på hemma…
– Öppna det du. Det är ju roligt att veta vem som bjuder mig på storfest, sa jag och hörde hur min son la luren på köksbordet och men fingerfärdighet rev i det vackra kuvertet.
– Äh det var ingen fest! sa sonen.
– Men vad säger innehållet, undrar jag.
– Mamma, lägg ned, det var ingen fest, säger sonen.
– Men snälla, om du har öppnat det så får du läsa det, nu är jag så nyfiken att jag kan gå upp i … fortsatte jag.
Sonen läser…
”Jag gläder mig åt att kunna meddela, att du har tilldelats Svenska Akademiens svensklärarpris för år 2006. Priset som instiftades 1987, tilldelas lärare som genom sin gärning har stimulerat intresset hos unga för svenska språket och litteraturen.”
Jag tappar telefonen. Står en stilla stund som förstenad.
– Anne-Marie, vad har hänt, frågar oroliga elever. Anne-Marie… vad har hänt? Vad berättade din son?
Jag minns bara att jag kramade om varenda unge i klassrummet. Att tårarna rann och att jag inte kunde berätta om priset. Det var för stort för att få plats i mig.
– Jag har fått ett slags pris, sa jag.
Jag rusade in i personalrummet. Också där var priset för stort att orda om. Min glädje var stor och mycket lycklig och den syntes.
– Vad har hänt Anne-Marie, frågade några.
– Jag har fått ett pris! sa jag.
I samma stund förstod jag med ens att jag nog hört fel. De senaste minuterna kändes med ens overkliga. Jag ringde min son igen.
– Läs! Läs hela brevet! uppmanade jag honom.
– ”Jag gläder mig åt att kunna meddela, att du har tilldelats Svenska Akademiens svensklärarpris för år 2006. Priset som instiftades 1987, tilldelas lärare som genom sin gärning har stimulerat intresset hos unga för svenska språket och litteraturen. …” läser sonen.
Då förstår jag. Utan att förstå. Då rasten är slut kommer jag flygande in i klassrummet.
– Ungar, jag ska läsa högt hela timmen, kom!
Då jag vände mig om efter högläsningsboken kunde jag läsa på vita tavlan:
ANNE-MARIE ÄGER FETT!
