Vuxna läsförebilder – Min morfar högläser

Att lämna avtryck kan vara att lämna sin stämma till en inre röst hos någon annan. Väl valda ord är avsändarens ansvar.

 

”Ingenting förstår jag då

Orden är för stora

Jag förstår ord som ”lilleputt”

 

Ord med lilla, lille och liten

DET VAR JAG

jag kallades för Lillan

 

Orden var för stora, inte sammanhanget. Morfar läser högt. Jag sitter i knäet på morfar. Jag hör hans ord. Vi är många barn samlade. Sammanhang. Jag tillhör alla dem som lyssnar. Jag lyssnar till ord som är små. Så små att jag känner igen mig. ”Lilleputt” och jag blir glad. Vi är tysta för morfar läser. Vi är tysta för vi är många som väntar på orden från morfars mun.

Orden var för stora. Sammanhanget var precis lagom. Boken, bokstäverna och rösten, morfars röst, en inre skatt. Javisst, som vuxen vet jag att jag har lyssnat till Swift och ”I lilleputtarnas land”. Men nej, jag har aldrig läst boken. Morfar läser den fortfarande för mig långt där inne.”

****Den här texten skrev jag för många, många år sedan och den publicerades i boken: LÄSLUST och LÄTTLÄST, 2003 i serien SKRIFTER UTGIVNA AV SVENSKA BARNBOKSINSTITUTET nr 79.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Vuxna läsförebilder – Min morfar högläser

Om Kiwiboken … och jag blir glad!

Läser just nu din bok, Kiwimetoden, den är verkligen bra. Lättläst och lärorikt med alla konkreta exempel. Något som verkligen väckte tankar var hur elever har ringat in ord på engelska som liknar svenska ord, det var rätt många. Jag tänker mig att det kan bli en spännande diskussion i hel klass kring orden, jag undrar om inte klassen efter att ha gissat sig till bedydelsen av orden klarar av att översätta texten tillsammans. Kanske en text som från början skulle vara långt ifrån deras förståelse av engelska, vilken seger i så fall,

hälsningar

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Mina läsare, Styrdokumenten, Värdegrunden | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Om Kiwiboken … och jag blir glad!

Den noggranna planeringen

HÄR TÄNKER JAG PÅ ÄRTORNA och DE ÄR GRÖNA...

– Det är ju jättebra det där, vilken rolig undervisning, sa läraren. Men hur gör man då med sin planering?

Jag brukar modella undervisning för lärare. De brukar delta i det som kan ske av textrörlighet och samspel i text och det brukar upplevas engagerande. Men hur gör man….? är ofta en fråga jag får. Jag möter nästan alltid den frågan. Hur gör man med sin planering? Jag provocerade nog då jag svarade att planeringen kanske planerar bort elevernas samverkan och rätt att påverka. Så berättade jag om en lärare som undervisade om moroten.

– Här ungar – här är en morot.

– En morot, sa ungarna.

– Japp, här är en morot.

Så började läraren tala om moroten. Det var en morotsfaktaberättelse och ungarna skruvade på sig. Läraren blev lite fundersam och då en elev räckte upp handen  frågade läraren:

– Ja vad vill du?

– Jag tänker på bananer, sa den där eleven då eleven fick ordet.

Vips var det massor av händer uppe i luften. Läraren fick låta eleverna prata lite, men läraren såg mycket besvärad ut.

– Jag tänker också på bananer, jag tänker på jättesmåbananer, sa en liten flicka.

Alla elever tänkte på bananer. Det var bananerna som gjorde dem aktiva och då den första eleven talade om bananer så kunde inte de andra annat än att ge sig in i banandiskussionen.

Lärarens ansikte blev alltmer sammanbitet och kinderna blev rödare och rödare och då läraren återgick till sin faktaberättelse om den fantastiskt intressanta moroten sa läraren

– NU ÄR DET FAKTISKT MOROTEN DET HANDLAR OM! med en gäll stämma.

Det blev tyst i klassen. Någon längs bak viskade något om en banan som var liten..

och läraren avbröt med ett sjudundrande TYST HÄR INNE!

Det blev inte så bra. Morotslektionen gick åt pipsvängen. Läraren skrek argt åt eleverna. Eleverna fortsatte envist att tala om bananerna. Fröken hade ritat en morot men inte hittat den brandgula pennan utan tagit en gul när hon tecknat den på tavlan och därmed var associationerna i full gång. Dessutom var det måndag och på söndagen hade alla barnen varit på samma kalas där den omsorgsfulla modern och fadern till födelsedagsbarnet lagt in en liten, liten pyttebanan (de var moderna på den tiden) tillsammans med det godis alla ungar förväntade sig. Den där lilla bananen hade fått mycket uppmärksamhet under söndagen. Om den ville eleverna prata om. Men läraren var nu i upplösningstillstånd, kinderna morotsröda:

– JAG VILL INTE HÖRA OM BANANER – JAG VILL TALA OM MORÖTTER!

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 5 kommentarer

Pedagogisk berättelse: Den trasiga tvättmaskinen

I ett mycket vackert pedagogiskt samtal om det autentiska lärandet en lärare kan göra med sina elever hörde jag läraren säga:

– Min tvättmaskin gick sönder därhemma. Jag blev oerhört frustrerad över det. Men så tänkte jag. Jag ger eleverna mitt tvättmaskinsmärke och mitt dilemma och ger dem en tidsintervall att söka upp hur man hittar en manual att arbeta efter och att försöka identifiera var felet i tvättmaskinen kunde vara.

– Hur blev det, sa jag så där hoppigt pedagogiskt nyfiket.

– Hur engagerande som helst. Vilken aktivitet. Och så många olika saker detta lärande ledde till.

Vi pratade länge och väl om detta. Det här verkliga problemet och den möjlighet som det innebär när inte heller läraren vet.

Anne-Marie

Publicerat i Pedagogik, Strategier, Värdegrunden | Etiketter , , , , , , , , , | 1 kommentar

Är jag ute och cyklar? Något om viljan att lära!

Jag tycker om utmaningar. Jag tror också att barn tycker om utmaningar. Jag tänker hur barn ger sig själva utmaningar. De lär sig cykla (jag lärde mig själv utan föräldrar – man gjorde det på den tiden då jag var barn) och om föräldrar inte tvingar barn att lära sig utan själva gör så skapas den där inre drivkraften av att man vill pröva något – JAG VILL OCKSÅ!

Jag tror vi ska konstruera lärande möjligheter så att barn och unga blir inspirerade och får den där känslan – JAG VILL OCKSÅ! Kraften i att göra något som intresserar de vuxna och något som de vuxna gör är den absolut viktigaste möjligheten för elever och ungar. Jag tänker ofta att barn ser mycket lite av vuxnas göranden och intressen och det är nog en brist. Motivation föds av att man ser något som gör att man blir nyfiken.

Jag tror också att slentrianen i för mycket repetition och ”mer-av-samma” inte alltid är av godo. Kanhända vi har vaggats in i den trygghet som gör att alla utmaningar och förväntningar blir till faror – tänk om jag inte kan det här? Därmed ska vi inte göra. Vi ska aldrig låta barn misslyckas eller få känslor av att det här kan bli fel och då är jag dålig! Vi måste tänka om. Barn är inte dåliga då de inte kan. Skolans rätt -och felkultur skapar denna känsla. Utanför skolan klarar barn av att misslyckas och pröva igen. Skolan tillåter inte misslyckandet. Det måste bli rätt.

Jag tror vi är helt inne på fel väg. Det trygga är tråkigt. Mer av samma tråkigt. Utmaningar och svårigheter är spännande. Det finns en risk att det inte går så bra om man prövar men det finns också en möjlighet att det går fantastiskt bra och att det är roligt att klura och tänka ihop. Jag tror inte att det var enkelt och lära mig cykla. Jag tror jag föll hur många gånger som helst. Jag vet att jag lärde mig på en hög damcykel och att jag knappt nådde upp riktigt till styret. Varför höll jag på som jag gjorde? Varför slutade jag inte vid första fallet? Vad gjorde att jag fortsatte cykla efter att ha ramlat och nästan kört in i väggen och vinglat omkring utan hjälp och med mina bara små oskyddade ben? Jo, jag ville lära mig. Det var inte lustfyllt. Det var svårt och hemskt men det hindrade inte mig. Jag var på cykeln igen. Lusten den infann sig som den enda belöning jag behövde – att jag till slut kunde cykla. Då ville jag visa för hela världen att jag kunde. Jag ropade på mormor och morfar – TITTA! JAG KAN! Vägen dit hade lärt mig att lärandet har sina fallgropar, sina svårigheter och jag lärde mig den svåra läxan att härbärgera dem och handskas med frustrationen att inte kunna men att vilja.

Det är den arbetssamma vägen till att lyckas. Och att jag lyckas med mitt cyklande är min egen belöning. Varje barn som lärt sig vill ha samma gensvar  – några bejakande ögon som ser och deltar i glädjen. Inte orden – Så duktig du är! Inte de orden.

Anne-Marie


Publicerat i Hinder för lärande, Misstagen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Pedagogikens väsen och barnets vilja att lära

Min kamera går runt mellan eleverna. De tittar på den, undersöker och jag tillåter dem att fotografera med den. Klart de ska pröva tänker jag. Svaret får de genast. Kortet syns i den lilla rutan i kameran.

Jag kan längta in i ett klassrum då jag ser de här bilderna. Jag skulle inte ha något emot att vara där en tid, pröva min lärargärning och utveckla mina tankegångar i en helt främmande miljö. Jag tror på barnet, jag tror på pedagogiken och dess utveckling i relation till barnen, jag tänker att lärandet är universellt och relationellt. Jag fick några dagar och det är jag oändligt tacksam för. Jag tror på mötet mellan människor och det lärande som tillför genom att någon bär något med sig in i detta möte. Det kan vara en berättelse, en kamera, ett ord, ett fotografi, en uppgift…

Anne-Marie

som vet att dessa skolbarn behöver mycket stöd och inkomster. Just nu pågår en liten insamling så att barnen kan få nya skolstrumpor. En ringa summa för oss här i Sverige men avgörande för dessa skolbarn.

Publicerat i Barns rättigheter, Pedagogik, Verkligheten, Visionerna | 1 kommentar

Skolan får toppbetyg av eleverna!

Den här undersökningen visar samma resultat som den jag tog del av för några år sedan. Eleverna gillar sin skola och sina lärare. Men jag oroar mig för att flickor och pojkar visar så olika resultat. Det har jag skrivit om tidigare. Flickorna vill och är ambitiösa, stressar sig igenom sin skoltid och pojkarna de tar det med ro och gillar läget. Jag känner dock inte igen det från mina egna klasser och jag tänker att undervisningen måste stimulera alla och undervisningens former måste utveckla mångfaldssamarbeten och olika lösningar på hur vi kan nå resultaten. Jag oroas för den stressade flickan och den softande killen. Jag vill utmana tänkandet kring denna fråga.

Anne-Marie

Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Skolan får toppbetyg av eleverna!