Anne-Marie Körling

Hur identifierar Sven-Eric Liedman kunskap?

Kunskap är först och sist förmågan att att göra något – att kupa potatis, att virka en grytlapp, att lösa en ekvation, att skriva ett brev på ett främmande språk osv. Det är också något mer undflyende: att inse hur en annan människa kommer att reagera på en viss händelse, eller att ge någon annan ett vettigt råd i en knivig angelägenhet.På vilka grunder? Kunskap är för mig överhuvud allt som man kan lära sig. Att andas är inte en kunskap (däremot att lära sig andas på ett bestämt sätt), att gå är det.
Varför tänker man – den här människan kan verkligen sina saker?

– Det är ett slags säkerhet och skicklighet som övertygar en.  Tanken dyker ibland upp inför dem som kan något som man själv har en aning om (specialisten), men lika väl kan det vara på ett område där man själv verkligen känne sig hemma.

Vad är upplevelsen lärande?

Ibland märks inte ens upplevelsen – man upptäcker att man har lärt sig nog, inte att man lär sig. När det verkligen är fråga om en upplevelse, har det ofta med blixtrande insikt att göra. Man har grubblat över en fråga – och så plötsligt sitter man med svaret. Det är de båda extremerna – där emellan kommer det mesta som man lär sig.

Ordet ”behärska” är ju lite obehagligt: härska över. Man själva företeelsen känner vi till: på något område kan vi röra oss fritt, vi är redo för att oväntade problem kan dyka upp och vi kan ta itu med dem därför att vi redan kan allt det grundlägganed på området ifråga. En säker bussförare som manövrerar sin buss genom rusningstrafik kan klara ut även oväntade situationer som dyker upp framför kylaren.

Väldigt många ord – en del ´betecknar något ytligt, andra något mer genomgripande. Skaffa sig information – lära sig se sammanhang – lära sig se problem – kritiskt kunna bedöma ett stoff osv osv.
Lärarens viktigaste uppgift är att uppmuntra elevers frågvishet och helst också få dem att känna förundran inför det de lär sig. Kunskapen börjar i förundran, säger Aristoteles.

Det finns ju språklöst lärande, det rent sinnliga, t.ex.Det är grundläggande för allt lärande (jfr barnets första levnadsår). Men så snart vi ska kunna precisera något, ställa frågor, utveckla ett omdöme, behövs ett språk. Ju mångsidigare och smidigare språket är, desto bättre.

Ja, attityd är ett orimligt ord i sammanhanget. Men vad det åsyftar kan också vara något viktigt och omistligt: att lärandet inte bara ska resultera i ett antal insikter som man kan redovisa i någon sorts prov utan att man ska förändras av själva lärandet, inse vikten av vissa värden, dra vissa etiska slutsatser, få ett vaknare estetiskt sinne osv.

Vad är en lärare?

Idealiskt: En som ständigt är beredd att lära sig, inte minst av och genom sina lärare.

På grekiska betyder ordet urpsrungligen fritid. Det gör det inte längre. Men det är en dröm ändå att det är ett slags frihet som ska utvecklas där, friheten att utvecklas, att pröva sig fram, att tillsammans med andra göra sig bättre hemmastadd i en värld som man hamnat i.

Och så dina nya frågor:

Det enkla: Båda känner till H C Andersens saga och vet vad den innebär. De kan också förmedla sin insikt som ju framför allt är kritisk (till den förteelse man alluderar på) och förenas i den. Kunskapens gemenskap är en fin gemenskap.

En del kännedom om sammanhanget, förstås, men också förmågan att ställa ytterligare frågor kring det, kritiskt belysa det, helst också kunna tänka sig saken annorlunda – detta för att kunna bäätre se vad det är som gör sammanhanget just till sammanhang.

Längre har jag inte kommit. Det var fina och intressant frågor – men inte lätta…

Allt gott
Sven–Eric