– Det är inte politiskt korrekt att tala om pojkars lärande och misslyckande, sa någon idag.
Då tänkte jag genast
– Va?
Och jag erkänner mig själv fångad i ett gammaldags resonemang. Vadå inte tala om pojkar? tänker jag igen. Klart vi ska tala om pojkarna och lära oss att se vad de ägnar sig åt och hur de väljer att lära. Det visar sig i undersökningar att pojkar presterar sämre än flickor. Jaha! Ett sådant antagande bör leda till att man funderar över om det är sant och om jag som lärare vet något om detta, och hur jag kan se detta i min klass. För att veta och inte känna måste jag också bedöma och mäta det på något sätt. Dessutom måste jag bedöma mig själv: Vad är jag för lärare bland mina elever? För pojkar? För flickor?
Jag är så trött på att inte få säga saker som inte är politiskt korrekta för att någon annan anser att det inte är det. Jag tänker så här:
Pojkar får ofta höra att de tar plats i klassrummen. Att de är högljudda. Att de inte lyssnar. Att de inte kan sitta still. Att de inte läser. Det sista är det jag hör oftast, men det kan bero på att man talar med mig om läsning och text. Pojkar läser inte. Jag är ledsen men jag tar inget av detta för givet. Jag tycker att både pojkar och flickor ska röra sig i klassrummen. Jag tycker att alla ska få prata i klassrummet. Jag vet att de flesta av mina elever läser om jag undervisar om litteratur, läser högt, skapar tid och utrymme för läsning, att jag visar intresse för mina elevers läsning.
För många år sedan kom det ut en underbar bok. Den hette ”Till små pojkars försvar” och den läste jag då mina söner var små. Jag behövde kunskap om små killar och om deras behov.Jag fick en hel del att tänka på. Då Stefan Fölster skriver om de stora förlorarna i svensk skola – att de är just pojkarna – då tycker jag att det är dags att vara politiskt inkorrekt och våga lyfta frågorna. Hur utmanar vi våra elever? Hur ser vi på deras gestaltande av vad de lär sig? Hur lär sig individen? Vad betyder de här killarnas kapla-byggande för deras lärande? Hur blir det då om vi säger att de ska städa undan och komma in på lektionen? Kanske trampar vi rakt i det pedagogiska klaveret när vi säger var, hur, varför och när vi lär oss och inte ser det fantastiska samarbetet som syns i bygget som växer upp mellan tre pojkar.
De här små killarna var små konstruktörer. De samtalade, samspelade, bjöd in varandra, gav förslag och byggde på. Jag stannade kvar i deras närhet en liten stund. Mitt i mitt pedagogiska språng befann jag mig ju mitt i en pedagogisk tanke. Killarna gestaltade den för mig. Och då jag gick vidare bar jag en liten sorgsen känsla av att vi faktiskt måste stanna upp och se rätt på pojkar i skolvärlden.
Jag för dagligdags protokoll över interaktionen i mitt klassrum. Jag vet vilka elever som har talat i ring, jag vet vilka som inte har gjort det och jag kan följa hur jag utmanar mina elever oavsett vilket kön de är. Men då jag började göra dessa anteckningar för 15 år sedan märkte jag att pojkarna fick mera förmaningar av arten – sitt still nu, lyssna nu, spring inte omkring – och flickorna fick beröm av det slaget – åh så fint du har gjort.
För 15 år sedan konstruerade jag kartor för mig själv och efter en månad hade jag ett underlag att analysera och fundera kring. Jag såg tydligt hur jag ställde mig positiv till flickorna och mer negativ till killarna. Det var för mig en skrämmande tydlighet som jag alltsedan dess arbetat med. Jag såg också andra saker – att mina ”ordentliga” elever nästan inte fick någon lärarkontakt alls. Efter en månad och noggrann dokumentation började jag förändra mitt förhållningssätt. Det var mödosamt men gav genast resultat. Pojkarna fick en annan uppmärksamhet och flickorna en annan. Idag har jag inte dessa problem och jag har en hel hoper med killar som begär böcker att läsa, vill läsa, tar ansvar för sina utbildningar och flickor som gör likadant.
Förlåt mig om jag trampar på några gamla tår,
men vi måste ifrågasätta och medvetandegöra oss ständigt.
Är det inte så att vi också måste våga tänka nytt!
Vi har nya pojkar och nya flickor i en ny tid. Elever helt enkelt.
Anne-Marie
Här skriver Tomas Kroksmark om pojkar och flickors resultat!
I korridoren sitter de och konstruerar. Ungarna har ingen lektion. Jag önskar att jag fick banda deras samtal. Jag tror vi lärare skulle kunna få syn på ett och annat. I och för sig så kan vi se ett och annat genom att iaktta vad ungarna bygger upp och samspelar kring. Men det tycks aldrig tillräckligt. Vi kanske skulle stanna upp och sätta oss ned och utan att lära ut börja lära med.