Så är det en ny vecka. Att det är en ny vecka betyder att det är nya dagar, nya elever och nya undervisningar. Det är samma men ändå alltid nytt. Så söker jag förhålla mig! Och trots alla fotspår i snön på väg till skolan söker jag att inte trampa i samma.
Anne-Marie
”redan de enklaste minerna, som skrattet, utvecklar det lilla barnet i samspel med andra människor.”
hämtat ur Sven-Eric Liedman: Ett oändligt Äventyr – Om människans kunskaper, Albert Bonnier Förlag, 2001
Detta viktiga språk som syns i ansiktet och pratar med kroppen.
Hur viktigt är det då inte att lysa upp när man möter ett barn!
Anne-Marie
Imorgon något nytt. Det är egentligen alltid nytt. Morgonen vet vi inget om. Det är inte alltid bra att veta något om framtiden. Redan det att vi talar om morgondagen som om vi visste något om den. Genom våra ord formar framtiden redan idag. Åtminstone tror vi oss göra det. Vi stakar ut den som om vi visste. En viss trygghet är det allt!
Anne-Marie
Visst skriver ungarna! Visst skriver fler än vi tror. Frågan är bara hur vi ser och utmanar detta i skolan. Anne-Marie
– Jag måste, sa läraren jag följde i en skola på Nya Zeeland.
– Varför måste du? frågade jag.
– Jag måste vara ställföreträdande hopp för eleverna för om jag inte hoppas då de har det svårt, vem ska då hoppas och utmana för framtiden. Jag är skyldig mina elever det. Att jag hoppas åt dem när de själva inte gör det. Det gäller i stort och det gäller i smått.
Jag har tänkt på det sedan dess.
Anne-Marie
Då jag och en annan pedagog från Sverige inbjöds till ett möte hos Microsoft, Redmond så diskuterade vi aldrig gårdagens pedagogik. Vi talade framtidens. Vi talade också om en sådan framtida pedagogik att vi själva kände att vi förlorade våra fotfästen en aning. Det var behövligt. Detta att förlora fotgreppet och börja visionera. Vi tog avstamp i det nutida, vi tog oss några år framåt och då bottnade vi fortfarande i det vi kunde greppa och förstå, därefter tog vi oss några år ytterligare framåt… låt oss säga att vi befann oss vid 2015. Idag känns inte det så framtida längre. Idag känns det som om det går att veta något om det framtida – och i samma stund jag säger det så vet jag att ett jordskalv i världen i ett slag förändrar allt jag trodde mig veta.
Då, 2007, så funderade vi världslärare på dessa frågor:
* världsekonomin och hur att rusta unga människor för obalanser, klyftor
* jorden som ett enda jordklot , vars resurser urholkas och där innovationer behövs, hur ser de ut, hur får eleverna utveckla sitt nytänkande rustade för det vi inte känner till, reparerande det vi gav dem, hur tillåts unga vara framtidande och vilka möjligheter har de att pröva?
* hur kommunicera i en värld där kommunikationen är gränslös, hur utveckla språkliga arenor, språk och mångfaldskunskaper
* demokrati, hur påverkas innehållet i demokrati i relation till jordens resurser av exempelvis vattentäkter?
* och jag väckte frågan om en världsläroplan! Den tänker jag fortfarande på. Det är en slags rättighet för alla barn i alla länder. Frågan är hur vi kan anse oss ha råd att inte utbilda alla för den framtid som kräver det av oss redan idag.
Anne-Marie
– Nej, jag kan inte göra något sådant, skriva för en slags offentlighet? Va, om det jag kan? Du är inte klok! säger någon jag samtalar med.
Detta gör mig frågande. Varför kan en person inte detta? Var är hindren? Långsamt kryper det fram att skolan aldrig någonsin uppmuntrat det självständiga eller värderat rätt det egna skrivandet. 35 år senare kommer detta fram. Betygen från en gång i tiden var urusla, förmågan att skriva ständigt rödbockat för felord, meningsuppbyggnad och andra grammatiska fel, den egna viljan tystades ned och det där spontana samtalet som påbörjades i klassrummet för 34 år sedan tystades ned med omedelbarhet och skrevs in som oordning och som störande av undervisning.
– Nej, jag kan inte, säger den jag pratar med igen. Som om upprepningen skulle betyda att det blir mer sant och faktiskt verkligt. Som om jag skulle säga att – Jahadu, du har så dåliga betyg för 36 år sedan, ja, jag tycker verkligen inte att du ska utmana detta idag. Nej, jag säger inte så. Jag berättar om ett gammalt betygssystem, ett skoltänk och hur lärarna var tvungna i ett relativt betygssystem, jag påminner om att detta begränsande omdöme gällde då en gång för länge sedan, låt oss säga 30 år sen, och inte idag, och att det du vet idag är något du själv kan förvalta över och dessutom så var det få personer som bedömde just dig, och du har aldrig någonsin fått veta hur och varför du bedömdes som du gjorde, det var ett stumt papper och sedan lämnades du ensam med att förstå.
– Så du menar att jag ska pröva, säger den jag talar med.
– Ja, precis, just det… pröva, utmana, tillåta och våga!
Då personen går inser jag att det summativa betyget en gång förlänge sedan har verkat så formativt under så lång tid. Det ger mig en tankeställare! Och en ganska kraftig sådan!
Anne-Marie
