Anne-Marie Körling

Hur är vi läsande? Vad är bokläsande? Hur rangordnas läsningen? Vilken läsning räknas?

Jo, kring läsandet har man alltid ställt frågor. Hur ser läsvanorna ut?

Jag minns då jag var liten, då ansågs läsvanorna hos ett barn farliga. Man skulle ut i sin Rousseauträdgård och minsann lära av att leka i naturen, i sandlådan, halihalålåtbollen gå och … så sprang man in och ut i allt annat än i böckerna.

Då jag läste som barn förfärades alla de vuxna över vad jag läste. Jag hungerläste böcker, jag slukade dem, jag åt mina skorpor över mina böcker och växte upp i ett läsande hem där man vek vissa böcker åt sidan, andra lyftes fram. Jag fick ångest över Pär Lagerkvist bok där en liten pojke grävde en grop i sanden och någon vuxen sa att just detta var ett omen om ett förebådat dödsfall. Jag förälskade mig i alla de gestalter som i enkla penndrag gjorde prinsar av män och jag skrattade högt åt Kalle Anka som jag och min bror slogs om. Han vann dem. Jag läste om böcker trots att omläsningen av böcker inte var så … ja…. så intressant. Några böcker läste jag 25 gånger. Jag älskade Fågelströms böcker om Barnen i staden och hur livet gestaltade sig där och då. Jag behövde väl något för att växa. Jag hämtade det jag behövde ur en allmän och riklig källa. Böckerna!

Så blev jag lärare. Jag hade en vision – jag ville läsa Selma Lagerlöf Nils Holgerssons Underbara Resa Genom Sverige för alla mina elever, oavsett ålder eller ämne. Min allvarsamma lärare vid Lärarhögskolan ansåg att jag var mycket konservativ och borgelig och att jag nogsamt skulle fundera över mina motiv. Jag förfäktade (vilket gammalmodigt ord) om att jag inte alls hade förmindrande syn på mina elever utan snarare en förmedlande syn av den litteratur jag önskade ge dem. Men man höjde sitt varnande finger. Och i lönndom besökte jag en lärare av den mycket, mycket äldre stammen som läst Nils Holgersson för alla sina elever i alla tider och oavsett vilka de var eller var komna ifrån. I hennes hem hängde det Nils Holgerssonfigurer överallt. – Ja, du förstår, sa den äldre läraren, jag läste den bok jag själv tyckte så mycket om, och än idag får jag figurer ur Selmas värld tillsänt mig från alla åldrar, från alla språkgrupper och ur alla samhällshierarkier. Du förstår, jag gav dem något jag själv tyckt så mycket om.

Jag har läst och dramatiserat Nils Holgersson i ren trots och det har faktiskt blivit god undervisning kring något så stort som historia, geografi, djurliv, blomster och hur en pojke utvecklas från en slags ovillig lärande till en självständig lärande. Hon kunde hon Selma!

Idag läser vi i skolorna. Jag har besökt så många skolor att jag tror mig veta att man i Sverige läser böcker. Lärare högläser böcker, tja åtminstone upp till årskurs fyra, fem, och i bänkarna sitter ungar och läser. Men det som ska till och tillföras dessa elevers läsning är underbar undervisning om innehåll, om textrörlighet, om elevernas samspel med det de läser, om gemenskapen med orden, om frågorna kring det man inte vet, om språket som utvecklas och om penslarna vi får av författarna att måla våra egna texter med.

Unga människor, elever, eller ungar läser också mer än vad vi frågar dem om. De läser textremsor, de kommunikationsläser i spel, skriver läsligt med andra spelande världen över, läser andra språk, läser in sig för att ta sig vidare. Läser bilder och kartor. Läser som de vore en slags resande.

Jag är inte säker på att vi läser mindre, jag är säker på att vi läser i mängder, men kanske inte böckerna i den form de presenteras för oss idag. Jag läser böcker, men jag är uppfostrad av böckerna att läsa dem. Jag kan inte släppa taget om den senaste bok jag nu läser, och jag har kärleksrelationer till andra böcker som alltid kommer vara en del av mig, en del av hur mitt liv är, det språk jag använder och den jag blivit.

Jag kan gå i timmar i bokhandeln, läsa in mig på bokryggar och ana innehåll. Min läsning har dock förändrats. Jag läser inte mindre, men jag läser på olika platser och detta har medfört att min läsning är varierad, ombytlig, springande, långsam, stilla och väldigt nyfiken på vad som sägs där det skrivs. Jag har under de senaste två åren blivit en nätläsare. Jag skummar över för att snabbt komma åt det jag behöver. Jag skriver själv ord. Dem läser jag ju också. Skrivandet är i högsta grad ett läsande. Vi läser det vi själva skriver. Vi är kommunicerande människor. Och mobilen ger oss skrivande text i massor. Hur många sms sändes ut över bara Sverige då klockan ringde in det nya – 2010 – det är en fråga man kan ställa sig. Så – läser vi eller inte?

Anne-Marie