Anne-Marie Körling

Efter min arbetsdag försvann jag in i pappersarbeten. Ja, pappersarbeten… snarare de digitala pappren med ett tryckbläck som är så svart som jag gör det till. Därefter försvann jag in på ett kafe som rivaliserar med ett annat kafe. Där träffade jag två oerhört initierade personer inom den digitala världen och så försvann vi in i den verklighet som det innebar. Det blev en diskussion jag inte vill ha varit utan. Jag vill snarare ha med. Det slog mig att vi talade om verkligheter och fantasier, om nätet och verkligheten. Det blev nästintill absurd. Nätet är lika verkligt som något annat, det förekommer vidgade samtal, diskussioner mellan levande människor, interaktiva spel är just mänskliga konstruktioner där människor möts om så i en fantasivärld. I ljuset av den diskussionen hörde jag mig själv säga – att skolan snart är en fantasi och en aning frånvänd och allt det andra, det som är utanför, verklighet. Om inte skolan fäller sina brandväggar mot verkligheten. Så sa jag!

Dessutom satt jag i en mycket levande diskussion med människor jag tidigare kommunicerat med på bloggar och twitter. Att jag bloggar och twittrar med dem handlar om att vi har ett objekt ihop, vi tänker och undrar kring de pedagogiska frågorna och det i en mycket vidare bemärkelse än de rumsliga. Då vi träffas över en lussebulle, äppelpaj, latte så är vi nästan omedelbart inne i den diskussion vi tidigare hade på nätet… och runt samma fokus fortsätter diskussionen… och här är jag tillbaka i bloggen och anar att vi faktiskt fortsätter diskussionen över det orumsliga…

Då jag lämnar den levande diskussionen går jag genom ett Stockholm jag finner verkligt, levande och rikt. Men då jag har ett öga för skyltdockor och envisas med att de har någon slags själ så kryddar jag min verklighet men en gnutta fantasi. Vad är vad? Jag vet inte, och jag inser att det spelar inte så stor roll.

Anne-Marie