Jag har så många frågor.
Jag har en hel hoper.
Dessa frågor ställer jag till såväl levande som döda.
Jag tänder ljus för att jag tror på dialogen.
Den jag för med minnet och hågkomsterna.
Med de ännu levande och de fortfarande döda.
Och när mörkret faller över alltsammans då kan jag gråta.
Anne-Marie
Jag höll min Tranströmer i handen. Boken föll upp vid de bekanta tummade sidorna. Jag har gått i dialog med så många sidor av Tranströmers ord. Jag kan söka kärleken, jag kan söka sorgen, jag kan få ett ord om väntan, längtan, förtvivlan och återigen vila i ord och meningar som skapar konturer och gör mig stark. Jag blir rörd, förälskad, lycklig under min läsning.
Denna lördagsmorgon faller boksidorna isär. Raderna blottar sig. Begär mina ögons uppmärksamhet. Jag har ringat in mina nedslag med blå omslutande cirklar, ser mina tidigare besök i några märkliga försök till dialog. De meningar jag ringat in blir mina egna. Jag lyfter ut dem till min lördagsmorgon. Min ensamma frukost bestående av kaffet. Det svarta kaffet når kaffekoppens omöjliga gräns… om jag vickar på koppen det minsta då jag lyfter den fram till mitt bord kommer det att spillas:
”och den där känslan av ”just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett brädfullt kärl och ingenting får spillas”.
Jag lyfte min kaffekopp ömt. Mina läppar sörplar i sig orden. Jag prövar dem här i min tystnad. Läser ut dem. Högt. Nej… jag är inte ensam. Jag är just här. Med mina minnen. Med mig själv. Med orden. Och boken framför mig är mitt egna äventyr. Det mesta är läsbart.
”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord”.
Anne-Marie
Den som misshandlar med ord är inte stor i orden. Den som blir misshandlad med ord ska köpa stora öronproppar och stoppa in dem i öronen och stänga ute det verbala slaget. Den som misshandlar med ord presenterar sig. Det kan vara bra att veta. Man behöver inte öppna böcker som vill slåss med läsaren. Pärmarna kan stängas och boken kan slängas. Jag ryser och fryser i närheten av människor som inte ansvarar bättre för kommunikationer än att lägga dem i hjärtat hos någon annan.
Små människor bygger upp sina språk i samspel med vuxna. Små, små människor får orden utan att ha begärt dem. Någon skrek till en unge – Är du dum i huvudet? Det är några ord förpackade i en mening om fem. Meningen och påståendet har också blivit en fråga och gör den svarslöse lille till en som själv måste svara. Därmed har den som misshandlat med orden också krävt ett svar, begär en dialog, en omöjlig sådan.
Anne-Marie
I mig finns det en hel ordbok, mitt eget lexia, av ord jag fått av andra. Ord får man oftast genom de sammanhang man ingår i. Sammanhanget kan vara en bok, ett brev, ett mail, ett bloggensvar, ett kort på en blomsterbukett, ett sms, ett samtal, en diskussion, en tidningsanka, en notis, en reklamförsäljaridé och en människas röst i telefonen. Någon kom med vackra ord. Visste att jag skulle se orden, bli glad, och sedan mumsa i mig en kaka eller två. De vackra orden omslöt något gott. Så är det med omsorgsord och värmeord. De vill väl och verkar i det goda. Så kan det vara med ord.
Anne-Marie
Det var mycket trevligt att vara i din klass. Jag tycker eleverna var
superduktiga. 7 extra vuxna i klassrummet som observerar och ser allt vad
du gör – det är inte många som klarar av det. Även om det var pratigt
emellanåt så var det mesta av pratet ämnet de arbetade med. Och vilken
språklig förmåga de hade – både i engelska och svenska! Jag är otroligt
imponerad av klassen och av dig.
———–Anne-Marie läser och blir glad———-
Jag måste bara riva ut alltsammans ur dagens DAGENS NYHETER (den 30 oktober 2009). Läraren binder fast en unge vid en klassrumsstol för att få eleven att sitta still. När inte det fungerar bär läraren ut stolen med den fastbundna eleven ut ur klassrummet. Jag blir kallsvettig och väldigt bedrövad. Jag hoppas så innerligt att allt är en tidningsanka och att orden inte alls beskriver något av det som hänt. Men så är det inte. Det har hänt!
Jag tror på det stillasittande som skapas då eleven är fullt sysselsatt med undervisningens fokus, och i det klassrumsklimat där det är tillåtet att röra sig in i kunskapen.
Anne-Marie
Jag gjorde en liten present till de ungar jag besökte häromdagen. De fick en toalettrulle! På varje ark hade jag skrivit ett ord. Orden lästes, och toarullen rullades upp, och orden lästes, och arken revs av. Barnen var små, tre och sex. Det blev så fint läsande. Båda två gjorde sedan egna ordrullar. En fick pappa! Pappa får läsa då han går på toaletten!
Anne-Marie
