Ska hålla ett litet kvällseminarie med lärare från Stockholms Stad. Jag tror det blir en del frågor. Därför skapar 
jag en plats åt er här. Fråga på? Fråga på?
Seminariet tar upp formativa bedömningar och hur vi kan se elevernas kunskaper och dokumentera dem i det dagliga arbetet i klassrummet.
Jag är på språng denna dag, från dokument till handling kan man säga!
Anne-Marie
Jag läser i mina gamla NÄMNAREN om framgångsrika lärare och matematik för yngre åldrar (NÄMNAREN NR4.2002).
Jag väljer att se det lite mer generellt – listar här de framgångsfaktorer som leder till goda lärande miljöer för skolans elever:
Som sagt jag har lagt till olika aspekter kring lärarrollen men använt Nämnarens modell som utgångspunkt. Jag tycker det är nog så viktigt att understryka att glädje och stolthet är viktiga saker som en lärare kan visa sina elever.
Anne-Marie,
som undrar vilka ytterligare aspekter du vill lägga till?
Så här skrev jag i en debattartikel:
Eleven har sin absoluta rätt att utvecklas i skolan. Sin endaste möjlighet. Om man ser till det eleven kan förändras också lärarens bristsyn till ett mer konstruktivt och samspelande påfyllnadstänk. Bedömningar ska inte handla om reparation eller repetition utan mer om vad som komma skall. Alltså med teoretikerns röst – se morgondagen i elevens utveckling!
Så tänker jag!
Anne-Marie
Men det är då lärandet blir svårt, då man börjar tänka på det man gör som lärandet blir knepigt, ifrågasatt och det börjar gå fel, man gör fel. Jag tänker om det jag gör och då blir det inte lätt. Trots att det är lätt att göra.
Detta är mest tydligt då man sportar. Man gör något bara för att det är roligt.
– WOW, alla känglorna föll…ropar jag gladeligen då jag spelar bowling. Jag prövar. Jag lyckas. Och jag blir glad. Jag har roligt, jag leker och jag deltar.
Nästa gång då jag ska kasta iväg mitt bowlingklot börjar jag tänka:
hur jag håller klotet, hur jag står, hur jag rör mig. Mitt huvud är i rörelse. Jag slänger iväg mitt medvetna klot och jag hamnar i rännan. Jag blir ledsen, arg och besviken. Nästa gång gör jag om eländet. Självförtroendet minskar. Det är inte roligt att spela bowling.
Om jag nu lämnas ensam är risken stor att jag överger bowlingen. Jag behöver någon som ser mig. Bekräftar mig och stöttar mig. Inte bedömer mig eller betygsätter min förmåga. Jag behöver stöd och någon som visar hur jag kan göra och som varsamt stöttar mig i att göra lite annorlunda, pröva på ett nytt sätt. Jag behöver någon som visar och får mig att uppleva att jag kommer att kunna igen. Någon som känner till att så här ser processen ut.
Detta att hamna i den lärande gropen innebär att man befinner sig i svårigheter. Dessa svårigheter är inte farliga. De är så lärandet ser ut. Det är inte lätt att lära sig. Det är knepigt. Och just detta kan vara en utmaning. Man måste tänka, man måste pröva igen, man måste sätta tänderna i det som känns svårt. Det finns inga genvägar. Men man ska inte vara ensam där. Man ska ha en lärare, coach, en följeslagare, någon som kan mer och lite bättre, så att man har något att följa och lära av. Genom att närvara lär sig den lärande att härbärgera svårigheterna och får uppleva lättnaden och glädjen av att återigen begripa, förstå och lyckas.
I Europa talar man om de learning pit – jag vill att vi börjar tala om det här i Sverige. Den lärande måste ha kunskap om att lärandet ser ut så här och att det inte är farligt utan snarare en förutsättning för själva lärandet. Det är kanske först då man befunnit sig i lärandets lekande uppgång och rasat ned i den lärande gropen som man förstår fenomenet lärande. Jag tänker ofta så då mina elever lär. När de är i gropen så ska man inte överge dem.
Anne-Marie
Det är söndagspromenad i det vanliga. Min vän går bredvid. Hon förvånas över att mina ögon scannar av väggar, gator, affärsfönster, lyktstolparnas klisterlappar. – Du ser hela tiden, säger hon. Ja, jag ser hela tiden. Jag övar mig i det. Min kamera är ett redskap för seende. Jag gillar det lilla´s uttryck i allt det stora. Den blå hästen skulle väcka uppmärksamhet. Det gjorde den inte. Alla hade vant sig vid att den stod där. Jag såg på den igen. Den var blå.
Jag tänker att vi ska titta väldigt noga i närheten av elever. Se det faktiska och göra något bra av det vi får lov att se. Inte döma ut, inte bristsynstitta utan fokusera med skärpa på det som fungerar, det som är lärande och det som syftar till det vi ska göra i skolan.
Anne-Marie
Jag har fått ett nytt stamställe. Idag besökte jag mitt stamställe för ANDRA gången. Första gången jag besökte mitt stamställe visste jag inte att det skulle bli mitt stamställe. Redan då jag beställde mitt kaffe och min lilla toast med Västerbottenost insåg jag att jag gjordes till stamgäst. Jag hade bara mitt kort att betala med. Mitt stamställe tar inga kort. De har heller inga banners eller visitkort. Inte ens en telefon till själva stället:
– Telefon? Varför då? Då ringer bara en massa försäljare. Behöver vi telefon så har ju varenda kund en mobil, säger den glade ägaren som också tillägger att jag absolut kan betala nästa gång jag kommer. Därmed blev jag en stamgäst. Idag var jag där igen. För att betala för mitt första besök. Denna gång hade jag med mig min bästa vän, hon slurpade kaffe och sa – Aldrig smakat så gott, dessutom så billigt!
Nu kommer hon ta sina vänner på fika här. Jag kommer alldeles, alldeles säkert tillbaka. Två gånger har gjort mig till stamgäst.
Anne-Marie
Den vardagliga matematiken. Jag ser detta i en reklamtext. Jag vet inte hur jag ska förstå det? Anne-Marie
