I min första klass, från årskurs ett, lärde vi oss en visa av Bellman, en av Evert Taube och så en visa av Olle Adolphsson. De här visorna dramatiserade vi, smackade på orden, ljudade ord vi aldrig tidigare sagt och sjöng så det stod härliga till. Musiken hjälpte till att få orden på plats. Vi diskuterade kläder och minuetter då vi sjöng Bellman, vi diskuterade hur en bagare är stolt över sina bröd och sin röst och hur man kan beundra någon eller beundra sig själv. Evert Taube berättar om sin vän den glade bagarn, hur berättar vi om en vän? Vad lägger vi till, vad berättar vi inte? Ja, sådant diskuterade vi.

Jag minns att jag tänkte att sång och ord hör ihop. Jag minns att jag tänkte sångskatt och att trudilutter lyfter orden, meningarna och bilderna som skapas. Jag minns att jag tänkte att allt ville jag låta eleverna dramatisera.

Vi dramatiserade psalmen ”Bered en väg för herran” då hela skolan skulle sjunga den på advent (frågan varför diskuterades inte ifall ni undrar). Att dramatisera en psalm gjorde att vi kunde förstå den. Eleverna förstod på olika sätt och hade olika förslag på vad som skulle gestaltas. Att de senare kunde sången och tog i så det stod härliga till var ett slags summativt svar på undervisningen.