Anne-Marie Körling

Jag måste säga att den absolut viktigaste tiden jag haft i skolan har jag delat med eleverna. I övrigt tycker jag det har varit ostrukturerade skolmöten, långsamma dragningar om ditten och datten av rektorerna, den trista ekonomiska diskussionen där ekonomin dragit ned oss alla som vore vi ställda i blyklumpar, elevkonferenser som hastats över, och ämneslag där de flesta kommer och går lite som de vill och så lite fika på det. Jag har mycket sällan ingått i pedagogiska diskussioner där en viss fråga stötts, blötts och ventilerats, där undervisningarna fått bli omnämnda och samtalade om, där lektoner delas av fler och där man generöst diskuterar utveckling, inte bromsar in alltsammans för att man får plötsliga skavsår och vill kliva in i det ruggigt varma ullstrumporna.

Ja, jag har ingått i alla dessa möten, och jag har också tillskansat mig skolkoderna – man kan gå och man behöver inte gå – man gör som man vill, en aning hipp som happ. Jag kan låta bitter. Jag vill ha ändring på det här. Jag önskar att rektor tydligare gav mötena ett innehåll, krävde svar på vissa funderingar, utmanande lärare med frågeställningar som sätter hjärnorna i rörelse. Det finns så många frågor att skapa kring det vi gör i skolan.

Men oftast och alldeles felaktig tittar vi ut från skolan och hämtar förklaringsmodellerna därifrån – eleven har det taskigt hemma, ja, vore det inte för den dåliga ekonomin skulle jag minsann kunna undervisa om … och alldeles för ofta syns en Jante i det mörka hörnet!

Jag tycker att tiden med eleverna har givit mig allt av hopp och lust till skolan.

Det skulle nog vara en klok idé om vi tog modet till att förändra dessa möten! Ge mer innehåll i dem. Och kryddade med skratt och framtidsutmaningar. Inte den trötta gäspning som avslutar alltsammans. Där är vi alla ansvariga! Varenda en av oss.