Det är en diskussion om SET eller livskunskapen i svensk skola. Den välkomnar jag.  Skolan har en tendens att utan att reflektera och fundera göra val som inte baserar sig på en ordentlig diskussion om hur, vad och varför vi ska ha och göra saker och ting i skolan. Jag tycker att SET är en sådan sak.

Jag räds allt som kommer in i skolan och som anses fylla någon slags funktion, kanske för att man utifrån anser att skolan inte kan eller inte gör, utan att vi i skolan begärt att få denna hjälp eller funderat på hur vi själva kan förändra arbetssätt och lärande förhållningssätt, alltså om vi kan göra detta själva inom skolan. Skolan måste också nära och väl säkerställa att det som kommer utifrån säkerställer skolans uppdrag. Jag ser också att vi lärare måste få utbildning och kontinuerlig sådan samt uppföljning och handledning, vidareutbildning, samtal och reflektion. Skolans ansvar om eleverna är mycket delikat och specifikt – eleverna ska såväl skyddas från som utvecklas i. Läroplan och kursplanerna, skollag och barnkonvention är dokument som är kommunicerande med skolans faktiska arbete. Det betyder att allt görande och utvecklande i skolan med all säkerhet ska kopplas till våra  styrdokument och barnkonvention. Barn har också rätt att delta i beslut som rör deras egna liv.

Ett annat problem med skolan är att vi inte tillåter oss att fundera över en längre tid utan vi börjar göra helt utan reflektion i lärarlag och tillsammans med skolledning. Det är en brist i samtalet om och diskussionen kring varför. Det som kommer utifrån vill in i skolan och någon annan utanför skolans område definierar skolans behov och det tycker jag är allvarligt. Skolan ska definieras inifrån sig själv men i relation till samhället i stort.

Skolan handlar om något så viktigt som barn och våra blivande medaktörer i den demokrati vi verkar i. Det är varje skolas uppdrag att levandegöra demokratitanken. Då ställer jag mig frågande  – vem frågar eleverna? Vad händer med en elev som inte längre vill vara med i SET? Hur ser vi på elever som inte vill vara med därför att SET ger och gör dem oroliga, ledsna och grubblande? Vem frågar eleverna? Om vi får svar på våra frågor eller spontana uttryck om SET – med vilken rätt tvingar vi eleverna dit?

Personligen har jag ställt mig mycket tveksam till de saker jag blivit tvungen att göra med mina elever och utifrån en metod jag själv inte fullt ut har tagit till mig. Jag har blivit ifrågasatt för att jag inte genomfört det SET uppdrag jag haft. Trots att jag fullt ut accepterat och problematiserat värdegrunden i läroplan och verkat för de ord som finns där, de ord om demokrati, elevinflytande och allas rätt att få gå i skolan med respekt för sin person och i relation till andra. Den enda lektion i veckan som avsattes för SET kom att bli en för mig obehaglig resa in i begrepp som eleverna själva inte ägde och som tvärtemot syfte kom att skapa de dilemman som SET hade till syfte att motverka.

En metod som SET behöver återkoppling och vidare handledning. Det är allvarligt att ta med elever  ut till särskilda rum och där, eventuellt en annan person som eleverna inte har samma täta kontakt med övertar detta arbete. Då blir det en rum där såväl ångest som problem kan skapas men som ingen sedan följer upp eller vuxet ansvarar för. Dom processer som sätts igång kan äventyra elevers välmående och hälsa. Det är något fundamentalt felaktigt med att ta ut elever till andra rum och bedriva någon slags arena för känslor under paroll social träning. Hur ser vi på barnet? Hur är det att själv vara en av dem? Vill vi själva utsätta oss för det här på våra arbeten? Vad sägs om en timmes SET på kontoret i veckan? Vad och vem tar hand om de känslor som då kan komma upp exempelvis om vi skulle diskutera mobbing och öva oss i att ställa någon utanför? Jag skulle aldrig ställa upp på en sådan aktivitet om det inte också i samma anda gives mig möjlighet till samtal där det som processerna sätter igång också får utvecklas hos mig själv.

Allt skolan ska göra och verka för ska pågå i det dagliga arbetet och i de naturliga dilemman som kommer upp och då handlar det främst om att läraren kan hålla sin klass intakt och att frågorna får vara just frågor och inomrumsliga det rum vi är i tillsammans. Det är att ringakta barns förmåga att själva ta i frågor som berör dem, det är att inte lyssna till barns sätt att använda sitt språk och sin vilja att lösa saker och ting utan ge dem något som inte är för dem och med dem.

Jag tror att barn blir till varje dag och att vi lärare blir till i mötet med eleverna. Det är viktigt att lärarkåren utvecklar sin förmåga att mentalisera och att härbärgera elevernas känslor och göra det ihop och i gemenskap med problemen där de infinner sig.

Skolan måste också vara självkritisk. Hur kommer det sig att vi så enkelt tar till oss något och som vi saknar förmåga att fullt ut genomföra och förvalta. Vi talar om barns känslor och om växande människors syn på sig själva. Om vi inte kan förverkliga vår syn på människan och kunskapen så är det lärarkåren som ska utbildas.

Jag funderar också över hur en lärare mår som inte lyckas förändra något i sin klass och hur ska den läraren sedan gå till sin rektor och berätta att det fungerar inte för mig? Vem är då ansvarig om metoden inte fungerar i klassrummet? Kan man applicera en metod på ett barn? Kanske att man kan möta barnet helt förutsättningslöst, mer sitationsanpassat, i tid och rum?