Jag tillhör nog de som brinner för det jag gör. Jag tycker om mitt arbete, tycker om att utvecklas och få utmaningar. Jag gillar att det finns saker att göra och att utveckla ytterligare. Jag är rädd om den där inre känslan. Jag tror den är mycket viktig. Dessvärre släcker omvärlden den ibland. Jag tror den är avundsvärd. Så om någon brinner för något så ska vi aldrig någonsin marginalisera detta. Jag söker inte försvara det jag tycker är roligt men finner alldeles för ofta att jag måste det. Att just denna passion eller arbetsglädje blir ifrågasatt: ”Hon har ju inget privatliv!”
Då det gäller barn som brinner för något så är det viktigt att vi också uppmuntrar detta genom att tillskriva barnet den passion. Inte ifrågasätta den utan se den för vad den är. En vilja, en inre glädje, ett mål … och om vi måste, vilket jag inte tycker, så är det en känsla som då den väl är upptäckt säkerligen är en del av förståelsen för andra saker man kan brinna för längre fram i livet.
Jag tror på passionen i yrkeslivet. Viljan, modet och utmaningarna!
