Att leka har sina poänger. Man gestaltar saker och ting som inte riktigt går att berätta. Om man har exempelvis en förälder som slår en så kan man gestalta det genom att leka sig fri från sina upplevelser. Om man har en förälder som inte slår en så leker man som vanligt, dvs, om man inte är rädd för att föräldern ska slå igen, för då leker man det också. Leken är vägen till berättelsen. Många vuxna får en möjlighet att förstå det barn försöker säga då de leker. Men då gäller det att vuxna lyssnar där barn leker. Och det med stor respekt för vad barnet har behov av att leka. Det är bra att kontakta myndigheter och andra personer som har stor kunskap i vad barn leker och hur de gestaltar sitt liv och sina världar.
Barn som inte har allvarliga problem leker problem. De konstruerar saker och ting som kan kallas matematiska problem, de bygger höga kapplastavsbyggnader och samspelar om hur man kan göra. Det tråkiga med sådana lekar är att de vuxna säger åt barnen att lägga undan, städa bort för att nu börjar matematiklektionen och den ska vi ha uteslutande i matteboken och man får inte prata med varandra (även om det står så i kursplanen). Den leken är en lek som vuxna borde sätta sig ned och studera närmare, för att förstå lekens stora kvaliteter och de utmaningar leken innebär.
Sedan finns det barn som inte leker alls. Om barn inte leker så förlorar de en massa sociala regler som turtagning och ordnandet av lekar och det är väldigt allvarligt. Barn som inte leker måste få mycket stöd att utveckla sitt lekande. Ett icke lekande barn är gravallvar – det måste genast få tillfälligt stöd och rikt med stöttande. Något är på tok tänker jag. Vad det kan vara är viktigt för vuxna att ansvara för. Något säger ett icke lekande barn. Men den berättelsen är svårberättad och kräver väldigt lyhörd omgivning. Det är bra för skolan om skolan söker hjälp för att stötta barn som inte leker eller barn som leker att någon av föräldrarna slår dem. Det är bra att lotsa vidare.
Anne-Marie
