Bränsle – skolan i framtiden och för flickor och för pojkar

HUR MÅNGA SKOR FÅR VI PLATS MED I EN KVADRATMETER årskurs fyra

HUR MÅNGA SKOR FÅR VI PLATS MED I EN KVADRATMETER årskurs fyra

Jag måste problematisera det här med pojkar och flickor. Jag har diskuterat företagande med några företagare. Jag måste undersöka hur företagare ser på framtiden. Jag har själv några idéer om hur framtiden kan se ut. Utanför skolan kan jag skapa dialoger med andra om framtiden. Min fråga till företagsledarna blev:

Vad ska utbildningen syfta till för framtiden:

KOMMUNIKATION! MÄNNISKORNA I SAMSPEL! VARIATION! FLEXIBILITET! MÅNGFALDSSPRÅK! HUR MÄNNISKOR UTVECKLAR SAKER TILLSAMMANS. SHARING!

Så löd svaren. Därefter kom vi in på tankar om pojkar och flickor. Pojkar kommer i lag och behöver en fotboll för att enas. Flickor kommer i mindre grupper och behöver relationen och bekräftelse om att den existerar för att börja göra något i. Så sa de. Jag tänkte att så kanske det är.Kvinnor utbildar i stort sett pojkar och flickor under längre perioder i livet.

Så länge innehållet för undervisningen inte står i fokus (då menar jag medvetet fokus) kan det finnas en risk för att pojkarna blir förlorare och flickorna likaså. Jag är inte orolig för varken de kvinnliga lärarna eller de manliga lärarna eller om eleverna är flickor eller pojkar så länge länge lärare håller undervisningens fokus.

Vi måste tro på vår undervisning – och hålla kvar vid fokus för undervisningen och innehållet måste göras och utveckla därför att det finns mening, innehåll och sammanhang för detta fokus. Det skapar trygghet för alla. Vi kan tänka relation, skapa undervisning för samtliga former i klassrummet, inkludera eleverna oavsett om de är flickor eller pojkar. Det vi måste konstruera är olika konstellationer för samverkan i klassrummet, och i olika och varierade former, för samspel såväl mellan två som mellan flera. Det är också möjligt att vara för sig själv i ett klassrum.

Jag tror vi gör för mycket av samma form. ALLA ska göra exakt samma sak och allt ska mynna ut i samma resultat. Jag tror inte på den skolan. Det ligger något i att vi ska utveckla de stora versalerna. Det krävs mycket av den framtida människan. Samspelet med undervisningens fokus, och därmed det tydliga, kan kreera mycket lärande i klassrummet.

Jag måste tänka kring det här. Jag tror inte på det enkla. Jag tror att det är svårt att undervisa, konstruera, utveckla och inkludera.

Men det ser jag mest som en utmaning.

Anne-Marie

Publicerat i Autodidakten, Frågekonsten, Klassrummet, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , , , , | 11 kommentarer

Lektionsidé ”mitt sår”

Körling fotograferar 2010

Körling fotograferar 2010Körling fotograferar 2010Körling fotograferar 2010

Skriva en berättelse om sitt sår!

Barn är noga med sina skador. Visar upp dem. Tittar på dem. Jag tänker att det ska vi berätta om. Så har jag skapat undervisning kring kroppen, skadorna, blåmärken, myggbetten. Det har blivit stora undervisningar där mina elever berättat om händelser med liv och lust. Blodet har sprutat och plåstren har skyddad och lindrat. Såret i berättelsen har givit många nya idéer.

  • Plåstra om en gestalt i din bok – vem skulle du vilja sätta plåster på?
  • Om du fick skapa ett plåster – hur skulle ditt plåster se ut?
  • Vilken text skulle du skriva på ditt plåster?
  • Om du fick plåstra om en sak du tycker om – vilken sak blir det?

Körling fotograferar 2010

Då man arbetar med sår måste man som lärare vara beredd på att eleverna kan komma att berätta om de större såren, kanske också de osynliga såren. Det kan bli berättelser som måste komma ut och som får sin ventil i skrivandet och de muntliga samtalen kring sår och plåster. Min erfarenhet är att ämnet är tacksamt och att man som lärare måste vara lyhörd. Det kan komma berättelser om att bli slagen och få sår som någon annan ger.

  • Körling fotograferar 2010

Här var uppdraget att på ena plåstret skriva – själva rubriken. På det andra plåstret själva händelsen som skapade såret. På det tredje plåstret skriva vilket sorts sår man fick.

Ja, det är mycket samtal som omsluter undervisningen kring att skriva om sår. Det är verkliga och angelägna samtal för barn. Att ramla och skrubba upp sitt knä gör ont, ont, ont. Det vackra i ett plåster och en vuxen som blåser sin omsorg över alltihop är mycket kärleksfullt. Om  detta kan man också tala.

Körling fotograferar 2010

Man kan också skriva förslag – en lista – på saker och ting som man måste sätta plåster på. För att lindra eller stoppa.

Om ni gör det här låt mig få veta. Jag har skrivit en liten bok om MITT SÅR – med den underfundiga – En bok som varar!

All undervisning man gör i svenska, kan man göra på engelska, spanska, italienska, turkiska, sulu… och man kan också tänka matematik, hur mycket blod, area på plåstren… det finns inga övre gränser på hur långt man kan undervisa.


Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Styrdokumenten, Svenska, Svenskämnet | Etiketter , , , , , , , , | 9 kommentarer

Positivlyssna och negativlyssna

Lyssna är en aktivitet. Samtalet bygger på lyssnandet. Det är lätt att säga att man lyssnar. Själva samtalet föds ju i kvaliteten på lyssnandet. Jag älskar det där lyssnandet som man förnimmer närvaro i – ett slags positivlyssnande. Ett sådant lyssnande lägger vinn om närvaro, lyssna och fråga, lyssna varmt och levande.

Negativlyssnande är det där lyssnandet som gör att man som talande upplever att man talar till ingen alls, det kommer inga frågor utan då man talat klart är ämnet ensamt och tomt. Det är liksom inte delat. Då sitter man för sig själv och finner att man haft en ensamtal.

Negativlyssnandet är nog det sorgligaste lyssnande jag vet. Det finns ingen vilja – kanske mer av ovilja och ovänlighet – men det visar inte negativlyssnaren heller. Det är bara dött.

Samtalet kan kräva att man lyssnar fast man inte vill. Men det är en annan sak.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , | 2 kommentarer

”Hjärnkoll på vikten” Ingvar/Eldh

Körling fotograferar 2009

Jag läser denna bok just nu – Hjärnkoll på vikten – av Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Det är bok som sätter tänket kring maten i fokus. Det är detta med hjärnan.

Jag har aldrig haft problem med min vikt, men kan ha problem med det söta och sockret.Det är så mycket socker i allt och blodsockret rusar upp och ned.

Det har jag försökt hålla igen på… och det lyckas väldigt bra. Jag har uteslutit sockret i det mesta de senaste tre åren. Men nu har jag frångått mina sockerbortfall – och börjat inta sockret igen.

Jag har precis börjat läsa denna bok, den är lättläst och den roar mig, men jag bestämde mig genast att ha mer sockerkoll. Och då kom min fina chef med en gigantisk godisskål – det är påsk.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Vägarna…

körling fotograferar 2010

Vi är våra vägar. Vi kan gå din väg, vi kan gå min väg, ibland kan vi gå på samma väg men ändå gå i olika riktningar. Ibland kan man gå varandra till mötes, ibland måste man gå varandra ifrån, ibland får man se upp så att man går på en väg, ibland finns det inga vägar, då får man skapa sig en väg. Ibland gör jag det. Skapar mig en väg. Då brukar jag få jobba. Vägen ska skapas genom ett första kliv, eller en tåspets ned i myllan för att kolla om den bär. Om den inte bär får man börja bygga en väg. Det är knepigare. Då måste man verkligen vilja ha vägen och se dess möjligheter.

Bilden har inget med innehållet att göra. Den kom i min väg.Så är det med vägar. Något kommer i vägen. Vi använder det uttrycket lite fel, att något kommer i vägen. För att något ska hindra framfarten på vägen måste vi också ange hur stort och omfattande det är som kommer i vägen annars kan brukar sådant som kommer i vägen inte alls hindra.Det som kommer i vägen kan istället tillföra.

Som den här bilden!

Anne-Marie

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , | 4 kommentarer

Sjunga högt på offentliga platser

Körling fotograferar 2010

Det bara kom – som ett slags glädjetjut – sången! Sen trudiluttande jag hela vägen hem från arbetet. Ja, till arbetet sjöng jag också. Jag vet att jag mår bra om jag sjunger. Det är liksom ett tecken på att allt är som det ska. Jag har sjungit sedan jag var mycket liten. I vissa livsskeenden slutade jag sjunga. Det oroade mig en aning. Nu sjunger jag igen!

Trudiluttan på mig!

Anne-Marie

Publicerat i Musik | Etiketter , , , | 1 kommentar

Upptagningsområde?

 

 

Upptagningsområde?

Vi talar om upptagningsområden som om det skulle betyda skillnad för skolan? Jag är inte överens med den synen. Hur ser vi då på vår profession? Frågan kanske ställs på sin spets om vi vänder på den:

Vilket upptagningsområde kommer läraren från?

Förlåt, det blev så hemskt då jag skrev det så. Då säger vi ju genast att det inte ska spela någon roll, det viktiga är väl att vi har vår utbildning och att vi har vårt arbete, våra dokument…

Jag är inte intresserad av de upptagningsområden eleverna kommer ifrån om vi i skolan förändrar vårt uppdrag i förhållande till upptagningsområden. Förväntar vi oss mindre, mer, ingenting beroende på varifrån eleverna är upptagna?

Jag är mer intresserad av  vad eleverna tillför utifrån de upptagningsområden de kommer ifrån. Alltså från deras hem och deras liv. Vad vi gör kring det upptagningsområdet eleven kommer ifrån kan kanske syns i skolan. Men det ska inte präglas av en föreställning om upptagnings-området, utan om vad uppdraget är i skolan för eleverna som går i skolan oavsett.

Om man talar om upptagningsområde – så kan man lika gärna ställa frågan till oss lärare – vilket vore mycket mer intressant:

– Vilken läroplan är vi utbildade i?

– I vilken tradition?

– Kunskapssyn?

– Människosyn?

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 14 kommentarer