Det är inte fult att ha attityd tänker jag. Det är inte fult att vara stolt och visa framfötterna. Det har alla rätt till. Dessa killar hoppade av glädje då jag gick förbi dem.
– Shoooooot us! skrek de.
Och i mina öron låter det så hemskt. Och jag tänker hur farligt ute jag är då jag skjuter bredvid, missar kvaliteterna och bara ser mig mätt på det eländiga. Bristsynen som faktiskt är en väldigt förmäten syn och utgår ifrån en slags norm om vad som är bra! Men varför ska jag tänka så? Varför ska jag ha den attityden? Vad gör den med mig? Vad missar jag då jag intar bristsynsperspektivet? Vad och varför en sådan attityd?
Skolan var fattig, ungarna likaså, men jag vill och väljer inte att se det så. Jag ser den stolta attityden. Jag ser ungarnas rättigheter; deras nyfikenhet, deras spontana glädje, deras mod, deras viljor. I klassen talas minst fem afrikanska språk. Till detta lägger man till ett engelskt. Det hemska är att vi som är utanför vi har ingen aning om dessa språk. Vad vet vi om denna hela kontinent? Hur nyfikna är vi? Med vilka ögon ser vi? Hur kan vi uppmuntra? Hur kan vi stötta? Hur kan vi kommunicera? Hur kan vi gå i dialog?
Ja, jag tänker – hur kan vi undgå att värdera så att vi ser och förmår att ändra vår attityd. För det är väl så – att attityd kan både vara god och ond. Grabbarna på fotografiet de ville vara piloter, poliser och … tja snygga på fotografiet ungefär som vilka andra som helst.
– Sure, I shoooot with my camera! Ready! Attitude! There you are boys!
Anne-Marie
