Kepsen, läraruppdraget och den ömsesidiga respekten

Körling fotograferar hur man kan göra med kepsarna och visa respekt för eleven och för reglerna

Jag gillar inte kepsdebatten, har aldrig gjort. Kepsdebatten lägger sig över allt annat av vikt och stör andra viktiga diskussioner som vi verkligen behöver samtala om och kring.

Kepsdebatten är av ondo och går alltid i stå. Debatten har samma innehåll och låter som en evig ramsa.Den skapar avstånd, synliggör människosyn och skiljer – oftast pojkarna – det skapas ett DOM med kepsarna.

Det är därför jag med glädje ser en annan lösning i ett klassrum, eller i flera klassrum, i en skola i Johannesburg, South Africa. Där hade man gjort små hängare till kepsarna. Kepsarna fick dessutom hänga inne i klassrummen. Det gör att eleverna inte behöver vara rädda att någon ska ta kepsen, förstöra den, man har helt enkelt  uppsikt över sin fina keps (den är oftast dyrbar och betyder mycket för en liten och en stor kille), och läraren visar att man tar kepsen med sig inomhus och hänger av sig den på en plats skapad för just den där kepsen, och därmed är det ingen större affär.

Jag tänker  – tyvärr är det just vårt vuxna förhållningssätt och vår röda ilska som skapar problemet med kepsen. Eftersom vi reagerar så kraftigt så kan eleverna genom kepsen faktiskt på äkta tonårsvis få trotsa oss en aning.

Men hängarna kan skapa en lösning av ett kepsproblem. Jag hörde någon som sa att man kan be eleverna ta av sig skorna vid skolan. Det kan vara bra att inte gå med skor inomhus – men syftet med att just ta av sig skorna var att komma tillrätta med att eleverna har kepsar på sig.

Så här menade personen: Om man tar av sig skorna så känner man sig dum om man har något på huvudet! Då jag hörde detta insåg jag att debatten aldrig skulle dö ut utan snarare blossa upp.

Förlåt mitt insmygande cyniska anslag.

Jag är trött på kepsar och den maktkamp som vi lärare underblåser genom att göra affär av killarnas kepsar. Jag vet hur mycket en liten kille kan längta efter att köpa en keps, och med vilken omsorg en liten kille står framför spegeln och sätter kepsen på plats för att sedan i skolan få den avslagen och bortplockad, som om…

som om den lille killen hade på sig kepsen för att … ja, just djävlas. Det tror jag inte den lille killen hade för avsikt att göra, men eftersom det utvecklades så i skolan så blir det just ett problem. Det är dessutom ett stort problem.

NÄE!

Fram för hängare… i klassrummet!

Den här hängaren fann jag hos American International School Johannesburg, och så vitt jag vet har den skolan ett mycket högt anseende. Ungarna trivs där. Det gör personalen också. Och den pedagogiska diskussionen har man om innehåll, lärarens roll och det pedagogiska arbetet. Kepsarna… nä.. om dem hörde jag ingenting. Såg en och annan lärare som skyddade sig mot den starka solen… med keps.

Anne-Marie

Publicerat i Hinder för lärande, Klassrummet, Pedagogiska miljöer, Värdegrunden | Etiketter , , | 9 kommentarer

Krönikan i Lärarnas Tidning…

… denna gång handlar det om hur vi bedömer, hur vi kan göra fel och hur facit kan bli något helt annat…

Anne-Marie

Publicerat i Formativ bedömning, Ordförrådet | 1 kommentar

Verkligheten är skolan!

Skolvärlden

I en intervju med Skolvärlden sa jag att verkligheten måste in i skolan. Nu, då jag varit ute i verkligheten, inser jag att verkligheten är skolan. Men då menar jag inte byggnaden skola, jag menar att man lär sig av verkligheten. Så skolan måste bjuda in elevernas verkligheter, vara i verkligheten och lärarna måste också ut i den. Kanske är det väggarna till skolan som symboliskt ska rivas?

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Verkligheten, Visionerna | 1 kommentar

Lejonungar är lejonens ungar

Körling fotograferar 2010

Lejonparken möjliggjorde att man kom nära. Lejonen var mäktiga. Men lejonungarna hjälplösa.

Anne-Marie

Publicerat i Fotograferingen, Värdegrunden | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Lärarens väsen – glad, kunnig och levande

Körling fotograferar 2010

Här är läraren! Läraren bland de 52 eleverna. Läraren rörde sig åt alla håll, rörde sig med öppna gester, talade hela tiden, levandegjorde på flera språk, talade, gestikulerade, ritade, frågade. Jag satt bland eleverna. Jag tänkte att jag var hans elev. Jag slutade tänka så. Jag blev hans elev. Jag lärde mig om vatten, om kretsloppet, och kände värme då läraren med sina små medel lät eleverna pröva ett litet vattenexperiment.

Körling fotograferar 2010

Det slog mig flera gånger – det handlar inte om pengar eller om resurser – det handlar om läraren. Läraren som kan berätta, levandegöra och beröra eleverna med sina kunskaper, talar aldrig om den ekonomiska bristen, talar inte om pengarna eller resurserna som hinder. Nej, det samtalet förs inte bland barnen. Det förs bland de vuxna. Bland barnen ger man det man kan, och har man lite, så ger man mycket av sig själv. Så enkelt var det!

Jag insåg hur illa jag tycker om att vi gömmer oss bakom våra bristande resurser och tror oss inte kunna…

Körling fotograferar 2010

– För att nå barnen, sa läraren, så måste jag tala och förklara på flera språk. Jag har en klass med mångfald. Här inne talas tre språk.

Läraren blandade hela tiden sina språk. Och berättade också på engelska med hänsyn till min närvaro. Av de många eleverna var aktiviteten hög, många händer i luften, många röster som talade. Och den tålmodige läraren bekymrade sig – jag kan inte namnen på eleverna!

Det värmde att han tänkte så. Det är helt rätt att tänka att man ska tänka på individen. Men det är helt i sin ordning att vara god mot individen och inte kunna namnet än att kunna namnet på individen men inte ha en uttalad känsla för den man talar med. Här fann jag en lärare som hela tiden ville kunna namnen, och förvaltade sitt tilltal så gott han kunde.

– Lovely dear…

Körling fotograferar 2010

och resuserna då? Tavla, krita, röst, gester, mun, händer, rörelser, kunskap, berättande…

Körling fotograferar 2010

och det en lärare gör, är, verkar för sipprar ned till eleverna. Det var ett trångt klassrum men ett glatt sådant. Jag valde att titta på lärarens roll. Och jag såg också det.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Modellerna, Pedagogik | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Stolta skolungar – och med all rätt

Körling fotograferar 2010Körling fotograferar 2010Körling fotograferar 2010

Allas lika rätt att lära! Alla barns rätt att få lära sig. Och är vi vuxna uppdraget så inkluderar vi deras erfarenheter, deras viljor, deras glädjeämnen, deras nyfikenhet, deras… och helt enkelt gör det till vårt.

Då skapar vi lärande gemenskap.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Verkligheten | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Stolta skolungar – och med all rätt

Den svenska solituden

Körling fotograferar 2010

Jo, så sitter jag här! Köksbordet hade jag väntat-hem-preparerat. Redan innan jag reste dukade jag mig själv välkommen hem. En kaffekopp stod framdukad. Den svenskaste av solituder!

Anne-Marie

Publicerat i Skriver om ditt och datt, Värdegrunden | Etiketter , , , , , , , | 4 kommentarer