Anne-Marie Körling

Skuggorna på golvet återger inte fönstrets ornament. De fiskliknande figurerna återges

inte på salsgolvet. Det finns förklaringar till det.  Hos mig skapar det  frågor.

Vad gör att man inte ser dem?

Vad betyder det att dessa två figurer inte återges på golvet?

Kommer de att bli skuggor på golvet?

Vad har hänt då de blir det?

Jag är inte ute efter svaren på dessa frågor. Den pedagogen är jag inte, mer letar jag möjligheter att problematisera tillvaron och skapa frågorna.

Jag tänker på hur lärare har tystats och därmed också låtit sig tystad genom åren. Jag vet inte när denna tystnad fick sitt fäste i yrket  – men jag undrar om det inte har med den matematikundervisning som infördes med mängdläran. Det var en tid då lärarna inte fick undervisa längre utan man gav instruktioner till eleverna via lärarna. En ny slags teknik gjorde att lärarna blev förmedlande av undervisning som man utifrån beslöt att lärare skulle genomföra.

Jag var en elev då detta infördes. Jag minns ljudband med anvisningar och papper med uppgifter och kryssa-i-blanketter. Jag minns att läraren tryckte på en knapp och att vi sedan lyssnade på den röst som kom ut i klassrummet. Jag vet också att ingen förstod den matematik vi nu skulle få lära oss. Min mamma fick gå på en slags kurs tillsammans med min lärare och alla andra som eventuellt skulle möta ett barn med frågor av matematiskt slag. Jag vet att min mamma inte längre kunde hjälpa mig, och jag vet att min lärare blev frustrerad då jag inte förstod då det synliggjorde att min lärare inte förstod. Min lärare kunde något annat, och det gällde inte just nu då jag var elev. Jag blev hej-då-matematikutbildad. Det är en av mina största sorger. Att ha missat ett ämnes djup, kreativitet och fantastiska samspel med verkligheten och allt det som omger mig där utanför.

Men det var ju det här med Sputnik och erövrandet av rymden. USA kunskapsrustade för framtida månlandningar och kanske en liten möjlighet att sätta en liten mänsklig tå på Mars. USA behövde de räknande, beräknande, exakta, de stapeldiagramsordnande,  de kurviga och de procentuellt möjliga… och då behövde Sverige det också. Jag vet inte, men jag undrar om kanske en lärarkår hamnade i något som kunde kallas – månskugga  och  ”vi litar inte på er lärare” – vi tar över det här och så här ska nu undervisningens innehåll vara och så här ska undervisningen se ut. Mallar för det! Varsågoda!

Det blev görande matematik. Hur vi tänkte? Jag vågade inte ens tänka – ingenting förstod jag. Men samhällsstrukturen innebar att vi medborgare litade på folkhemstanken och var trygga med att någon annan ansvarade och att vi gemensamt var inne på den rätta vägen – vi skulle en dag få vår egen måne!

Jag satt i nyskapade rum, där bänkar och stolar hade skärmar för isolation från min nästa. Jag hade stora tunga hörlurar på mig, det var sladdar hit och dit och jag var rädd så jag skakade. Framför mig låg ett papper och den gula skrivpennan började jag genast tugga sönder. I hörlurarna kom den mekaniska rösten och talade om matematiken jag aldrig förstod ett dugg av. Mina ögon letade efter min lärares. Läraren kring vilken kunskapen fick en kropp och för mig betydde en slags relation och en länk till själva lärandet.  Läraren stod med blicken vänd mot något slags tangentbord,  vid alla knapparna och tryckte på start. Allt sattes igång. Vi var utelämnade allesammans.

Och där satt eleverna och var hänvisade till sin egen frustration och förstod inte att det här berodde faktiskt på Sputnik. Det hade kanske hjälpt en aning om vi elever fick förstå att det handlade om månen och planeterna som var där utanför. Så stort var det.

Idag då?

Jodå, jag vet att  vi lärare kan så ofantligt mycket om våra elever, om lärandet, om vad som behövs, hur ungar är och vad att göra, tänka och utveckla i en skola. Vi har bara svalt orden. Vi har gömt dem i magarna. Det är den tystnaden.  Men nu är det så – att lärare faktiskt kommer att höra av sig och börja sätta ord på det lärare gör och det lärare kan och då talar vi med gott magstöd ! Det behöver lärare få göra.

Tystnad i klassen? Näe!

Tystnad i kollegiet? Näe!

Tystnad i förhållande till omvärlden?  Näe!

Vi har alldeles för välfyllda magar att hämta information ur.

Och dessutom en talande och beskrivande tradition – minns Sagabiblioteket och Selma Lagerlöfs Nils Holgersson – det var lärare som krävde och arbetade för att elever skulle få mer spännande litteratur för att utveckla sina språk. Det var lärare som skapade det en gång i tiden. Förändringen!

Anne-Marie