Värdegrundsfrågorna! Är det beska droppar?
Jag läser Björn Wimans krönika om värdegrund, DN 10 mars 2013. Då jag får många frågor om värdegrunden i skolan och värdegrundsarbetet i den funderar jag ofta kring frågor om just värdegrund.
Värdegrundsarbetet är du och jag. Där vi är verkar vi för något ihop. Om vi lyssnar, vill förstå, kan berätta om, visa vägen till … kunskaperna, till analyserna, till texterna, till det egna inre, ge språk för att förstå maktspråk, smsmeddelanden, kursböcker och där vi inkluderar individen, samspelet och oss själva. Värdegrundsarbete och värdegrund är stora, stora ord. Vi kan inte använda värdegrundsordet som ett sätt att fostra andra. Värdegrunden omsluter alltid oss själva. Att söka definiera vad värdegrund är och hur den ser ut är svårt och nästintill omöjligt.
Man anar den i trygga elever som vågar säga sin mening under en lektion, man anar den när elever ser glada ut i skolan och inte är rädda för att bli sparkade – inte ut från lektioner och inte av kompisar. Man anar den när elever diskuterar med varandra och ämnet som de nyss mött i en lektion följer med ut på rasten som en fråga och ett samtal mellan eleverna. Man anar den när kollegiet inte längre talar diciplinfrågor utan lärandefrågor, utmaningar och undervisningar. Man anar den då lärare frågar andra lärare om hur lektionen utvecklades.
Kort sagt – när vi inte talar värdegrund alls. Men utan att föra en diskussion om värdegrunden kan vi aldrig lyckas förstå och utveckla den. Hur vi diskuterar den är en annan fråga. Den vi drömmer om och den vi tycker att vi har. Det finns en diskrepans mellan tänkt värdegrund och den faktiska. Vi talar så vackert om den men vet inte hur vi ska omsätta den i praktiken. Vi tror oss kunna lösa det genom att göra den till ett objekt och till en specifik lektion i veckan. Den kan aldrig bli ett objekt, en timmes lektion eller en schemalagd värdegrundslektion. Värdegrund är lika mycket aktivitet som tänkande. Hur välkomnande är skolan? Hur låter vårt språk? Hur använder vi vårt språk? Hur använder vi elevernas namn? Hur beskriver vi våra regler? Vem är reglerna för? Vem uppfostrar vem? Varför? Hur många litteraturtexter kan vi läsa i lokalerna? Hur många inte-meddelande syns på toaletterna:
Skita inte ned här – skit här!
Att locka med värdegrundsgodis i form av brandgula kreativitetskarameller är kanske ett sätt att få oss att sätta dem i halsen, hosta upp dem och börja diskutera. Vi kan också upptäcka att karamellerna smakar surt därför de är just karameller och inte handlingar. Och inget som vi kan paketera i små doser. Det är något pågående. I handling. I tänkande. I rörelse!
