Kraven på en föreskoleelev – innan förskoleklassbörjan – är detta möjligt?

Postat den 05/12/2012 av Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Kraven på kunskapskraven
  2. Ingenting innan detta ord
  3. I huvudet på en lärare precis innan man somnar …
Publicerat i Om jag vore rektor, Ordförrådet, Pedagogik | 4 kommentarer

Snö och textrörlighet

Postat den 05/12/2012 av Anne-Marie Körling

Snö – ingen tvekan om saken. Redan i porten syns spår. Vinden kastar sig mot porten. Inga trottoarer skottade. Bilarna syns som små kullar och vägarna  vi kan gå på är de spår lyckosamma bilar lyckats skapa. Vi samsas om gatan. Och trafiken är långsam.

Snigeltrafiken på storvägarna. Och snöyran. Ingen yra bland människorna. De vuxna ojar sig i telefonerna och berättar storhistorier om kaos. På tunnelbanorna är det för fullt av människor och inställda tåg skapar T-centralenkaos. En liten tant är alldeles för liten för att vara ute. Hon märks nästan inte i människohavet. Jag söker hennes blick och får den. Vi ler.

Väntetiderna på webbsidorna där flygbolagen annonserar att flygen inte går. Tågen är försenade. Ja, bara en timme till en början. Men jag ser min resa gå om intet. Min bokfyllda kappsäck och jag vänder hemåt. Och hemåt färdas också små barn.

Små barn på en kälke är överlyckliga. Deras rosiga kinder berättar om lek, pulkaåkning och två föräldrar drar dem fram i vintervärlden, den plötsliga. Barnen ler när jag frågar om det är kul. Och som barn är … bereder en plats för mig på kälken. Jag skrattar. Kanske är det kaos i snösverige. Ett kaos som inte speglas i lekande barn. Denna förmåga.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Kaos är närmare ordning än ordningen själv
  2. Var inte rädd för kaos – hjärnan behöver en dos då och då!
  3. Lärande är problematiskt
Publicerat i Skriver om ditt och datt | 1 kommentar

Skoltrött tioåring – en akut handlingsplan måste upprättas

Postat den 05/12/2012 av Anne-Marie Körling

Någon har sökt på skoltrött tioåring och hamnat på min blogg. Och jag känner omedelbart sorg, skolsorg. Om en tioåring är skoltrött måste alla pedagogiska huvuden slås ihop, en akut handlingsplan skapas bland lärare, och lektionerna måste ses över. Är lektionerna varierande, innehåller lektionerna möjligheter för eleverna att ingå i den eller är eleverna mottagare och inte själva aktörer? En mängd frågor måste ställas, om så lärar- eller undervisningskritiska och alla tankar om vad att göra måste upp på en gemensam lista av åtgärder. När eleven en dag kommer till skolan med nytända ögon och en ivrig lust att lära, med ögon som söker och besvaras av lärare och där elevens namn är ett gott och fint namn i skolan då ska vi åter sätta oss i pedagogiska samtal och ställa oss frågan – hur gjorde vi?

Inget ansvar ska läggas på hemmet, inget ansvar på eleven. Utan utmaningen ska vila hos lärarna. Eleven behöver inte ens veta att lärarna ändrar något för eleven och de andra eleverna. Kanske skrattas det lite oftare i klassrummet? Kanske får eleverna tala mer om det som sker i klassrummet? Kanske … ja … vad gjorde vi?


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Jag har en dröm”
  2. Måste man vara självständig i skolan?
  3. Det är nästan som en film – nu måste jag ordgrubbla
Publicerat i Ansvaret, Barns rättigheter, Barns sorg är randig, Eleverna! | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Skoltrött tioåring – en akut handlingsplan måste upprättas

Undervisningens svaghet – utan erfarenhet men med fantasi

Postat den 05/12/2012 av Anne-Marie Körling

 

John Dewey skriver i Demokrati och utbildning, 1997 om erfarenhet och undervisning:

”… undervisningens grundläggande svaghet ligger i att de förutsätter att eleverna har erfarenhet.”

Ja, vi kan inte begära erfarenhet kring det vi undervisar. Och ibland tror vi att eleverna har den. Ibland tänker jag att vi inte heller behöver den. Vi kan använda får fantasi. Men då måste eleverna få använda sin fantasi. Måste få uttrycka den, gissa, tänka, fantisera och därigenom närma sig ämnet. Som ordet fulleren. Sätt in det i en mening:

  • – Fulleren är inte alls så gott.
  • – Fulleren är något läskigt som man möter en mörk natt.
  • – Fulleren är en leksak som uppfinns för framtidens lekar.

Genom fantasin tas orden i bruk. Och nyfikenheten väcks. Vad är det för ord vi säger och använder? Någon tar fram mobilen och vill googla. Nyfikenheten leder till ett annat möte med vad som döljer sig bakom detta ord. Och vips befinner vi oss i den kursplanen för naturvetenskap och ja… befann oss eller fortsätter att befinna oss i kursplanen för svenska.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Något om beprövad erfarenhet
  2. Klassrummets kommunikationsmönster
  3. Inte i elevens knä – utan i undervisningens utveckling
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Undervisningens svaghet – utan erfarenhet men med fantasi

Tid – den eviga bristen, knappast en resurs

Postat den 04/12/2012 av Anne-Marie Körling

Jag brottas med tiden i skolan. Vad ska eleverna hinna? Jag tampas med tiden då jag läser kursplaner och tänker om framtida mål som vi minsann ska hinna med. Jag tycker tiden tvingar mig att skynda. Lektionen går så fort. Dagen är slut. Plötsligt är terminen också slut. Vart tog tiden vägen? Lärde vi oss det vi skulle? Har vi nått våra mål?

Ett barn är alldeles för nära nuet. Det är en motsättning i klassrummet. Mitt skyndsamma stressande mot något som ska innesluta eleven. Vi måste hinna. Vi måste skynda. Det tar längre tid än jag trodde. En tiominuterslektion blev en hel timme lång. En planerad entimmeslektion tog slut efter en kvart. Och eleverna lär sig på så olika sätt och kräver olika lång tid. Någon kan efter två minuter och andra behöver en vecka. Sen kan det vara ombytta roller inför någon annat som vi ska lära oss. Behovet av tid skiftar från elev till elev, från uppgift till uppgift och från ämne till ämne. Och tiden är en blåslampa.

Jag minns en läsebok vi hade i klassen. När det var nästan sommar och påsken definitivt hade varit och allt av ledighet var över och de sista skolveckorna var tre. Då kom vår klass till kapitlet om julen och den stundande julledigheten. Vi var inte i fas. Vi läste för långsamt i denna bok, trots att vi läst massor i andra böcker. Tiden …

och då det gäller läsförmågan är tid det vi behöver ge och avsätta. Vi måste ge tid till läsning. Vi måste markera och besluta oss för läsundervisning och tiden för den. Dagligen. Dagligen. Dagligen. Dagligen. Det tar tid att förstå text. Det tar tid att lära sig läsa.

Tid att tänka, eftertänksamheten, rums den i skolans värld?

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Detta om att inte ha tid
  2. ”Tio år” och den eviga bristen på tid
  3. Lgr 11 och skapa den där du är
Publicerat i Kalendrar av alla slag, Klassrummet | Kommentarer inaktiverade för Tid – den eviga bristen, knappast en resurs

Att följa läsutvecklingen, varmt, nära och med mycket läsning

Postat den 04/12/2012 av Anne-Marie Körling

 

Jag har varit en läsfröken, och om jag får klass igen kommer jag att åter bli det. Alla mina klasser har blivit läsande klasser. Och jag har varit särskilt noga med att utveckla nära dokumentation kring läsningen och hur eleven själv kan följa utvecklingen. Det betyder att vi ständigt närmar oss innehållet, hur vi förstår och vad vi förstår, det som sägs mellan raderna och så själva förmågan att läsa. Läsning är något pågående, en process som aldrig någonsin blir klar. Därför undervisar jag alltid i elever i läsning, hur jag själv gör och hur eleverna kan lära, följa och undersöka text.

Jag gör alltid detta:

  • kartlägger elevens läsvanor – inte för att använda mot utan för att använda i uppbyggnaden av läsningen i klassrummet
  • undersöker hur eleven uppfattar sig som läsare – mina elever har ofta fått illustrera sin läsförmåga i bild – och därefter har vi samtal om den bild eleven skapat
  • jag dokumenterar läsningen genom att anteckna allt jag hör och ser av hur eleven löser sin läsning, jag gör en kopia av texten och den gör jag anteckningar i. Jag antecknar olika saker vid olika tillfällen för att säkerställa att eleven ständigt får uppleva sin utveckling. Eleverna blev så vana vid detta att de kom att begära att få läsanalyser utförda. De skrev listor så att jag kunde se vilken som stod på tur. Jag genomförde detta dagligen, fem, sex elever om dagen, och varje undervisningsdag under hela terminen. Jag gjorde det i alla ämnen, matematik och engelska, skönlitteratur och facklitteratur. Utifrån underlagen fick jag också god kännedom om hur jag skulle undervisa.
  • jag lyfter fram skillnaderna som eleverna utvecklar, utifrån tidigare dokument och underlag kan vi tillsammans se vad eleven har utvecklat, och vad undervisningen har givit
  • jag noterar vilka lässtrategier som är i bruk och hur eleven utvecklar sina lässtrategier. Jag undervisar om lässtrategier och hur dessa kan underlätta och utveckla läsningen.

Så här skrev jag om kartläggningen av läsningen och läsförmågan i Kiwiboken, 2006:

För att undersöka elevens läsning genomför jag ständiga kartläggningar över elevernas förmågor och visar på den utveckling som har ägt rum. Det betyder att jag dokumenterar, analyserar och samtalar om läsning tillsammans med eleverna.

Jag gör en läsprofil tillsammans med varje elev för att skaffa mig en överblick över läsningen och hur vi tillsammans kan utveckla läsförståelse. Denna dokumentation är mycket viktig. Jag måste få syn på elevernas svårigheter och möjligheter. Jag behöver undersöka de strategier som är i bruk, vilka strategier som kan utmanas att bli effektivare. Jag vill veta hur hindren ser ut hos min läsande elev.

Jag får också en egen möjlighet att tänka kring det jag upptäcker av mina elevers läsning. Jag har många olika sätt att dokumentera. Jag slår inte ned på fel och misstag utan visar på de framsteg som eleven har gjort. Att lära sig läsa och visa upp sin läsförmåga är känsligt. Läraren måste inta lyhört förhållningssätt. Läsaren behöver sitt självförtroende. Där eleven inte lyckas ser jag min uppgift att undervisa.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Tyst läsning – hellre självständig läsning – så här ser jag på utvecklingen!
  2. Om att inte kunna läsa och att följa läsutvecklingen
  3. Följa läsutvecklingen och ständigt se tillblivelsen av läsaren
Publicerat i Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Att följa läsutvecklingen, varmt, nära och med mycket läsning

Kulturen där okunskapen är farlig

Postat den 04/12/2012 av Anne-Marie Körling

Jag mötte en elev som inte kunde läsa. Under alla min år som lärare har jag mött elever som inte kunnat läsa. De kan befinna sig ganska många år upp i skolstudietiden. Jag har då undersökt vilka strategier de använder sig av för att ”mörka” sin okunskap. Och varför de behöver göra det. Varför behöver de mörka det de inte kan? Det är i sig en kunskap att ha strategier att klara sig i skolan. Hur att orientera sig i skolan utan att visa fram sina okunskaper och finna skolan som en plats där okunskapen inte bestraffas utan bejakas.

Jag tror inte att någon lärare vill att elever döljer sin oförmåga utan snarare berättar om den. Men i en kultur där rätt och fel finns i väggarna, där betygen och omdömena sätts och allting bedöms,  där läraren känner press och stapeldiagramsstress, där tidspressen är stor så är risken den att eleverna fattar galoppen och letar sig igenom skolsystemet via strategier som aldrig någonsin beaktas som kunskap.

Det borde vara mycket ofarligt att inte kunna något i skolan. Det måste vara helt ok att säga som det är. När det inte är så funderar jag varför.

– Berätta – hur löser du dina skoldagar?


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att vara ensam bland många
  2. Okunnighet och kulturen där alla är hemma
  3. Det är en farlig värld där barnen inte är!
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 2 kommentarer