Det är inte att vi tänker lika som är intressant, utan att vi vill mötas i en frågeställning. Även om vi till en början ser ut att tänka lika så kan det vid en djupare diskussion visa sig att vi tillför perspektiv och utvecklar saker och ting på olika sätt.
Skolan är alltid i fokus. I dagens tidning kan jag läsa flera inlägg om skolan. Så har det varit länge. Om skolan kan alla yttra sig. Det är bra tänker jag. Men för skolan själv kanske inte alltid så gott. Om skolan tänker utifrån brist, inte utifrån styrka och eget innehåll, blir det yttre lätt kritik. Och under för mycket kritik kroknar man.
Om det som sägs är för långt ifrån det som upplevs i skolan distanserar man sig från det som skrivs. Den distansen skapar murar. Verkligheten upplevs annorlunda än orden i tidningen eller det sagda i TV-rutan. Distansen kan handla om skydd.
Jag har aldrig riktigt känt igen mig i det som skrivits om skolan. Mina elever har frågat, då vi diskuterat tidningsartiklar, vilken skola man har skrivit om. Föräldrar tycks i undersökningar vara nöjda med sin skola och tänker att skriverierna berör någon annan skola. Inte vår.
Hur som helst så tror jag att varje lärare, varje skola ska tala om sitt innehåll. Inte om elevernas brister, inte om skolans avsaknad av resurser, inte fastna i bristtänkande utan se det som sker varje dag i skolan. För att göra det måste vi börja tala om det som äger rum, inte det vi önskar ska äga rum, utan just det som äger rum. Idag. Varje lärare kan med hjälp av eleverna avrunda lektionerna med en gemensam utvärdering som kan sparas och sändas till rektor, till föräldrar och delas ut till eleverna. Denna utvärdering kan innehålla:
Min pappas närvaro var total. Varje dag sände han in ett brev till mig. Ett brev om sin frånvaro. En frånvaro jag aldrig någonsin förstod.
Jag förlorade min pappa då jag gick i första klass. Och jag minns skolan som en trygg plats då detta hände. Allt pågick som vanligt. Läraren var där med sin matematik och sina bokstäver, sin flanotavla och sin högläsarröst. Jag ljudade till S….O…..L så ofta jag kunde. Jag lärde mig övergeneralisera avstånd mellan orden. Jag lärde mig att vara klasskamrat. Jag ville vara i skolan. Den var vardaglig och på något sätt jämställd. Som ett slags löfte om en ständig evighet. Skolan är och kommer bestå och ingenting förändras i den. På rasterna hoppade jag hopprep och glömde bort att något för alltid var förändrat. Jag lärde mig hoppa twist också och tjatade om att få köpa resårband så jag kunde ha ett eget twistband.
Hemma var jag ett barn utan en pappa. Och den frågan skickades in i mitt liv om och om igen. Då jag skulle sova kom brevet och krånglade till nattsömnen. Jag satt i fönstret och tittade ut mot natthimlen och undrade om det ändå vara så att pappa fanns men inte där jag var. Skolan var aldrig något problem då jag gick där. Minns det inte så. Jag minns att skolan stod för något kontinuerligt, ständigt pågående, något igenkännbart. Jag minns att jag tyckte det var väldigt bra att man fick mat på skolan.
Skolan har en egen betydelse för barn. Jag tycker att vi ständigt ska leva upp till vårt innehåll och vår riktning. Vi är där barn är. Och där ska vi verka! Vi har ingen aning om hur gott vi kan göra. Därför ska vi alltid vara där barnen är. På deras sida om livet!
Vi talar om formativa och summativa bedömningar. Vi talar om hur vi ska bedöma. Vi talar om … och jag tänker:
Skolans uppdrag är lärande. Om vi talar om lärande dagligen, om vårt fokus ligger på innehållet så kommer innehållet också vara i fokus då vi diskuterar hur vi gick tillväga, hur vi lärde oss, av vem vi lärde oss, varför vi lärde oss, genom vad. I mina klassrum har jag noga utbildat mina elever i detta. Jag frågade konsekvent om hur eleverna lärde sig, genom vem och vad och hur de själva vet att de lärt sig. På detta vis utbildade jag mig själv i mångfalden av lärande uttryck och tillvägagångssätt. Jag blev mer ödmjuk inför faktum att eleverna lärde sig av varandra, de lärde sig genom att jag undervisade, visade och själv gjorde det eleverna skulle göra. De kunde alltid titta på mina arbeten, på varandras arbeten och det tillåtande samtalet i klassrummet var mumlande och pågående. Vi talade om det vi gjorde.
Jag tror vi gör för stora saker av det vi ska göra. Om vi förstorar upp saker och ting så blir vi rädda och ställer oss främmande, vi förstår inte hur man talar om lärande, vi tror att vi måste veta vad en formativ bedömning är, och vi tror vi måste kunna. Det bästa är om vi nyfiket går in och frågar oss fram bland de lärande och erkänner oss som lärande själva. Vi blir till och det genom det vi gör och det vi lär. Det är en ständig process. Läraren omfattas av den processen.
Begreppen handlar om att bli medveten om vad det är vi gör. Men för att vi ska förstå så bör vi göra och agera. Vi lär oss. Och det är lärandet som är det vi kan dela. Och det ska vi dela. Lektioner ska samtalas om, innehållet ska samtalas om, lärandet ska lyftas fram. Det kan vara svårt nog att börja tala om det faktiska i klassrummet. Vi har en tendens att inte göra det. Vi letar efter det som inte ägde rum. Vi suckar över att vi inte hann. Vi känner oss dåliga för att eleverna inte förstod vad vi menade. Istället för att fråga – Vad vi lärde oss? Hur det gick till? Genom vem och vad?
Bristen uppkommer ur föreställningarna. Om vi talar lärande dagligen så är vi nära det som äger rum. Då kan vi närma oss det faktiska. Så tänker jag. Så har jag gjort.
Jag hänvisar hit! Jag blev mycket glad över att nyfikenheten väcktes.
