Anne-Marie Körling

DN fen 15 februari 2012.

”Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen.” Orden är Sven-Eric Liedmans.

Den finska skolan? Den har vi hört om och den lyckas. Lärarna har status. Lärarna kan. I dessa få rader tycker jag mig förstå att lärarna har rätten att utveckla inom ramarna för vad de har i uppdrag. De yttre ramarna är naturligtvis styrdokumenten. Jag har alltid hävdat att vi lärare ska ha luft i systemet, vi ska få pröva i pedagogisk frihet och tillsammans med eleverna hur vi ska lära oss och hur vi ska utveckla våra kunskaper. Det går inte att för nitiskt sätta kunskapskrav i händerna på lärare, dokumentationskrav som gör att lärare böjer sina sorgsna huvuden över papper och inte sina ömma huvuden över elevernas lärande eller slår sina pedagogiska huvuden ihop för att tänka och fundera över pedagogiska utmaningar. Svenska lärare sitter i kläm och det ordentligt.

Styrdokumenten säger vad vi får och inte får göra i skolan. Skollagen berättar vad vi inte får. Läroplanen beskriver ett stort hur – dvs, att eleverna ska vara aktiva, ges möjlighet att påverka och ansvara för undervisningen – och så kursplanerna som inte alls beskriver något hur, bara innehåll och varför. Och inom dessa kan vi skapa mängder av kreativa, nya, ovanliga, traditionella och utmanande undervisningar. Om vi fick den luft vi behövde. Om vi fick tilltro och inte känna att vi inte duger. Vi har definitivt en möjlighet i svensk skola om vi själva tar oss den rätten, den har också givits oss.

Under rubriken ”Varje skolas utveckling” (Lgr 11, s. 11):

”Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Det kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och eleverna och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.”

Låt mig lyfta lärarnas möjlighet ur denna text, för att förtydliga:

• Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver … att nya metoder prövas och utvecklas.

Det är kanske också så att huvudmannen är för långt ifrån själva klassrummets aktivitet och att en slags misstro föds i systemet och kontrollerna ökar. Man kontrollerar för att man kan och för att styrdokumenten och denna text beskriver att man ska.

Detta kopplat till att skolans inre verksamhet ska prövas och resultaten följas upp gör att huvudmannen kräver in en mängd underlag från lärare.

Men vad och hur och varför måste vara en levande fråga. Om man följer upp i klassrummet och för diskussioner i skolan så utvecklas skolan i sin kärna. Det borde ligga i lärarnas vilja och undervisningsglädje, i gemenskap med eleverna som arbetsdagarna och lärandet följs upp. Inte som ett krav, utan som en naturlig del i lärarnas arbete tillsammans med eleverna.

Som det nu är sitter lärare med en stress som skadar och fast i en form som skapar orörlighet. Det här drabbar lärares vilja, glädje och förmåga att undervisa eleverna. Och nyfikenhet på att förändra där förändringen kan äga rum. Tillsammans med eleverna och runt det vi lär oss ihop.

Jag tycker att vi ska sätta oss ned i livliga diskussioner kring hur vi ska göra det här så att yrkesprofessionen kan beskriva vad som händer i klassrum och kring elevernas lärande. Elevernas rätt till såväl insyn och delaktighet måste värnas. Den inre kärnan ska poleras fram. Och det med mycket varsamhet.

Det finns ingen lärare som inte vill att eleverna inte ska lyckas. Jag har ännu inte träffat någon. Jag har heller inte träffat någon elev som egentligen inte vill lära sig.  Så hur bygger vi utifrån att den tanken. Att viljan finns. Hur ser vi framtid i det vi gör idag?